Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1872, sida 3

på gret den unga flickan ännu, men öfver att Henrik ... icke kom. Hon väntade honom i fjorton dagar med ett ungt hjertas ångestfulla otålighet, ja, med kärlekens feberaktiga längtan. Hon tillstod det icke för sig sjelf, men hon älskade Henrik. En dag infann han sig åter. Jag väntade er icke mera, sade Helena utan att försöka dölja sin glädje. Ni har således väntat mig? Det visste ni väl, Den dagen var en verklig högtidsdag. Henrik hade med sig en bukett liljekonvaljer, hvilken hon med förtjusning tryckte till sina läppar. PAck, hvad jag är lycklig! På två år har jag knappast rört vid en blomma. Stackars barn! Jag skall ge dig en bukett hvar dag. Hvar dag! Hur länge? )pör alltid. För alltid?? hviskade hon sorgset. Det vill säga i morgon, och kanske i öfvermorgon. Hvarje morgon infann sig Henrik med en bukett. En dag medtog han på försök en sidenklädning. Ni älskar mig då inte mer, sade Helena uprörd; denna klädning är en förolämpning. Henrik begrep att han begått ett fel. Var inte ledsen, Helena, bad han, låt oss icke mer tala om klädningen ... men se här, tag buketten! I fyra månader försummade Henrik icke en enda dag att besöka Helena. Tiden gick fort. Helenas lilla kammare var hans paradis. Dygden sprider omkring sig en atmosfer, som re