Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1872, sida 3

älskade för sitt stånds Yttre anseende, än att ban offentligen på scenen wisar en prestman, som, just då han stod i begrepp att hos kung Gustaf den tredje erhålla autiens för att bedja om ett ledigt pastorat, låter en intrigör gifwa sig en sömnrryck och såluntda till förlustelse för den del af almänbeten, fom blott fäster fia wid ytan och ej söker utforska författarens werklig mening, framstålles sefwande på scenen. Ett af en biskop skrifwit ffådespel, bwari sårant förekommer, torde wål för de i tetta hänseende nogräknade befinnas wara magstartore än äfwen den mest lysanre bal gif wen uti Upsala erkebiskopshus. Och den omstånrigheten, att pastoratet på ett ställe i stycket fär aes skola aifwas fom belöning för en wacker säng, tyckes ej heller böra wara egnadt att höja ftåns dets anseende. Afwen har han utnifwit en dikt med titelnMoralistt Menageri, bwari han bildlikt stunrrar djurens egenskoper, och deri om den fågel, fom wi falla romherren skrifwit följande stref: Här står en annan bur. War sakta, stör Ei Domherrus sång. Det är en psalm. Ja, hör: Nu hwilar hela jorden. Början bara; Han fon ej mer. Får man få halflärd wara? Men hans exempel fyller denna brift. Att gå till hwila är han aldrig sist. Sän, förefaller tet ej få, fom om han wid dessa versers nerskrifwande skulle egnat en sidotanke åt ett belt annat flag af domherrar! Fostän metlem af fwenffa akatemien, har han dock äfwen på ett fräle i samma skådespel gjort renna inrättnina till föremål för fin humor, näms fiaen då han (Audiensen 1 akt 2 scen.) säger att fast denna inrättning Aer föga guld, hon rock ej fer få noga på klingande ord. Jfrån denna humsristiska sida hos Franzen wända mi oss til en annan, nämligen hang poli tista werksambet; men öfwen denna war ringa. Hans lefnarstecknare har derom ei mer att fira, än att Franzen jälan deltog i riskussionen, men följde ben med upmårksamhet vd merändels i den slutaa sedeln nerlade fin tanke, arunrad enraft på öfwertygelsen om det råtta. Med wår fönnes dom om hans peetiska natur kan det ej förefalla oss underliat, att ban ej lunde älska rifgdaasarälet eller aerna trifwas deri. Om bans politiska ståndpunkt lemna äfwen bang skrifter blott få uplygningar. Han yttrar sia alltid med den stör. sta försiatiahet. J fina verser mid aftäckandet af minneswården öfwer Frietzfy, en af de förnämsta adtiga förswararne of swenska nationens frioch rättigbeter under Gustaf den tredjes tid bade ban t. er. ett ypperliat tilljälle att föra ut, hwad han täntte; men han nöjde fia med att prija bang swenska dyvgd, fom ej rördes af matten eUer mångven ifrån fin fasta grund, samt om hang bilds stod säga: Docd nej! def ställe är på Riddarhuset, Att wid dess åsyn hwarje ädel man, Tå han bär rätt oh sanning fram i ljuset Må mänta fig en lika lön fom han: Den lön att tyst i ffuggan återträda, Sin aftonhimmel finna lugn och ren, Bland wänner gömd åt landets flor fig gläda Och få af dygden sjelf en minnessten Wi hafwa dock til bang oförwanskliga heter funnit, att han bwad nationalitetsvolitiken beträfs far, ftov lånat framom fin tid. J ett poem med titeln Smenffa sånamön till ten Danffa bade ban retan 1795 uttalat för brorerlandet mänftap. lina känslor. Detta beswarares från Danska si ban uti samma anda, och tre år sernare skref ban i Swea till Dana: Omfider, Dana, äro mi då männer; J nattlig strid mi ej förwillas mer. En waknad wishet hjelmen af oss spänner Od) jag en syster i min owän fer o. s. w. Det är att beklaaa, att denna af Franzen först i nåna fatta skandinaviska rör lse, fom märkliat nog rå litsom femtio år senare utaick från ftalderna, dessa oprakliska känslomenniskor, fom man är man att falla dem, af brift på deltagante denna aåna snart skulle uppböra, ty i annat fall bare båta länterna8 öden troligen peftaltat fia annorlunda, och Finland och Söndergylland ännu tillbört moderlandet. (Fortf) — Från Ilflander