Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1872, sida 2

förmå henne att mottaga en något större summa, ty — tänkte han — hon må säga hvad hon vill, så kan hon icke med 100 rdr betala sin hyra, sin mors skulder och en sorgeklädning. Sedan hans tankar nu en gång fått en ovan, allvarlig riktning, började han jemföra sitt eget sorglösa lif med det, som genomkämpas af så många bland hans lidande medmenniskor; han blef bestört vid tanken på att han förspillt så många år af sin ungdom på ett lefnadssätt, som, långt ifrån att lemna någon behållning för själ eller kropp, tvärtom efterhand omtöcknar intelligensen och förtorkar hjertat. Det behöfs ofta så litet, endast hvad vi kortsynt benämna en obetydlig slump, för att väcka en vilsefarande ande till besinning, II. På morgonen följande dagen steg Henrik i en droska och for till Söder. Han knackade på den anvisade dörren, och Helena kom och öpnade. Är ni redan här, min herre? frågade hon rodnande och stannade på tröskeln, liksom för att hindra Henrik ifrån att träda in. Ja, jag är redan här, Jag har kommit att tänka på en sak, som vi i går glömde att tala om.? Hvad då? Vill ni inte förunna mig 10 minuters audiens? Hon kunde icke afslå en så bestämdt uttalad begäran. Henrik steg in och tog plats på en rottingstol som hon satte fram åt honom. Att börja med får jag hjertligt tacka er,