Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1872, sida 2

min herre, ty alt som sins här inre är nu mitt i följd af er godhet. Medan hon sade detta, återtog hon sitt arbete. Det var en enkel svart ylleklädning. Hon har icke bedragit oss, tänkte Henrik, der är sorgklädningen. Och nu, min herre, tillade IHelena, får jag kanske fråga er hvarför ni kommit hit?v Hvarföre? ... Derföre att jag älskar er.? Den unga flickan bleknade och steg upp. yIin herre, sade hon, om jag är hemma hos mig, så ber jag er att gå härifrån; om jag är hemma hos er, så skall jag gå. Ni är hemma hos er, Helena, men låt mig ändock tillägga några få ord. Jag trodde att ni hade tillräcklig vänskap för mig, för att icke påminna om den lilla tjenst, som jag varit nog lycklig att kunna visa er. Uoarför blir ni så rädd för tre små ord? Ar det då ett brott att säga: jag älskar er, när man säger det af upriktigt hjerta? Jag hvarken kan eller vill tvinga er att älska mig tillbaka, men bli inte ond öfver att jag älskar er. Helenas rörelse blef alt starkare. Hon försökte svälja tårarne, men de kväfde henne. Henrik fattade sakta hennes hand, och förde den till sina läppar. yIlLelena, sade han, dessa äro de enda tårar, som ni skall gjuta för min skull: Betrakta mig endast som en bror, ty eftersom min kärlek skrämmer er, skall jag ej mera tala derom. Vår lilla skizz afser icke atl följa alla utvecklingsstadierna af denna kärlek. Dagen der