Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1872, sida 2

Ja, herre, jag har förlorat min mor?. Dessa enkla ord gjorde på Henrik ett långt djupare intryck än den allvarligaste tillrättavisning för en påflugenhet, som tyvärr icke är syllsynt bland Stockholms lejon, troligen skulle förmått åstadkomma. Ursäkta mig, jag ber . . stammade han. Den unga flickan hade gått vidare. Henrik tvekade ett ögonblick, men då han gjorde min af att åtfölja henne, höll hans vän, Gustaf R. honom tillbaka, anmärkande att folket på gatan började fästa sin upmärksamhet vid dem. Gå du, om du så bekagar, svarade Henrik, jag för min del har fått ett anfall af menniskokärlek och bryr mig litet om att folket ser på mig. Nå, då får jag väl uposfra mig och etanna, ty en duo midt på gatan gör ännu större upseende än en trio. Mamsell, återtog Henrik, då de åter hade hunnit upp henne, Jag vill visst inte falla besvärlig, men då jag såg er gråta, så trodde jag .. . Jug gråter inte, min herre.? Men ni sade att er mor har dött .. Kanske står ni nu alldeles ensam i verlden .. . Den unga flickan teg. Jag ser att ni finner mitt upförande ogranlaga och otillbörligt, och jag ber er ännu en gång om ursäkt för min opåkallade inblandning. Men innan vi skiljas, ber jag er vara öfvertygad om, att mina ord, om också mindre väl på sin plats, endast varit förestafvade af det oegennyttigaste deltagande. Jag trodde, att er mor kanske var fattig och att ni befann er