Norrländska Korrespondenten – 10 februari 1872, sida 2

i någon förlägenhet. Jag åter har nyss fått öfverflöd af detta lifvets goda, och det skulle varit mig ljuft att ha fått visa min tacksamhet derför genom att tjena en vanlottad like. Tro för all del icke att jag ämnat erbjuda er en allmosa, det har ej ett enda ögonblick varit min afsigt att så förödmjuka er .. I Nej, mamsell, inföll Gustaf, min vän vill inte skänka er penningar, han vill bara låna ut dem. Jag känner hans fula vanor, jag, han är pantlånare. Den unga flickan kunde icke låta bli att småle. Jag ämnade mig verkligen till assistansen, sade hon och visade ett paket som hon bar under armen; detta är alt hvad jag eger och som jag ämnar pantsätta för att skaffa mig något att sörja min mor med. Ni behöfver inte gå så långt, inföll Henrik ifrigt; jag lånar er 100 rdr på denna pant, eller mera om ni så vill. Efter några ögonblicks tyst öfverläggning med sig sjelf sade hon: Jag är mycket tacksam för ert tillbud, och jag har inte mod att afslå det. Mera behöfver jag inte för att kunna betala min mors skulder och få behålla vår lilla kammare. Men Jag kan inte betala pengarna förr än om ett och ett halft år, ty om jag arbetar aldrig så träget, så kan jag inte lägga af mer än 1rdr 50 öre i veckan, äfven om jag sätter till nätterna, tillade hon med ett leende, hvilket gjorde så mycket djupare intryck på Henrik, som han redan i detta ungdomliga ansigte uptäckte