Norrländska Korrespondenten – 3 februari 1872, sida 3

ningar serveras al gålonerade domestiker 0017 konversationens sorl från de praktfulla salongerna och förmaken nästan öfserröstar musikens touströmmar i danssalen. Tvänue salonger äro uppfylda af spelbord, vid hvilka den allvarsamme, kraschanerade presidenten ej aktar för rot att pressa fram de sista tiorna ur den lönlöse extraordinariens tunna portmonuå, lika tunn som fru presidentskans näsa, der hon ett ögonblick lutar sitt turhanbeprydda och chignonöfverlastade hufvud öfver den hulda makens stol för att i förbigående få reda på vom hennes snälle gubbe sitter i turs; der kaptenen helt ogeneradt med sina knektar hugger in på herr öfverst DS miserabla malthackor och der handel: bokbållaren löppenhjerttigare än någon annan tillropat ein pricipal ett försmädligt: grande misöre! Ett obegränsadt antal löshästars, som ej bade några förboppuingsfulla plantor med i dansen, som ej speia kort och redan uttömt heia sitt konversationsförråd med de äldre damerna, sitta uppraddade kring vägarne eller stå uppraddade efter dörrposterna som karyatider huggna i svart och hvit marmor, längtande efter supen lika brinnande, som turken efter att bli intagen i Amaranten, som en lotterispelare efter högsta vinsten i sista dragningen. Kort sagdt, festen är utomordentligt lyckad och den glada stund är nära, då okaryatidernas ändtligen skola lösas ur sin förtrollning och beväpnade med kuif och gaffel förklara ett utrotelsekrig mot alt ätbart och drickbart på gästebudsbordet. Värdinnan har redan gitvit tillkänna att detta är sista dansen före supen och detta har satt ännu mera lif i de kringsurrande skatorna. Värden har gifvit en dylik vink vid spelborden, der man är i full fart med den ogement intressanta sysselsättning som benämnes obetdelnings — då på en gång ett olycksbådande sorl genomsusar hela våningen, dansmusiken afstannar, oro och bestörtning afmäla sig i gästernas anleten, värdionan sjunker afdånad i en käsös, ett halft dussin karyatider löpa omkull hvarandra nuder det lofvärda försöket att i hast få fatt i ett glas vaiten och i ett nu sprides lik en elektrisk stöt genom alla rummen förklaringen på gåtan: Polien är här! Polisen? J detta aktningsvärda hus; bland denna superfina societet hos denne värd, bvars namn i den finnansiella verlden representerar millioner! Omöjligt! Här kan polisen svårligen ha något att beställa, här finnas inga andra falska vexlar än de konventionella artighetsfraserna mellan tvänne rivaler som hata hvarandra till döden, inga andra stölder ha förekommit än några förflutna handtryckningar, ingen anvan mordbrand uppflammat än kärlekslågan i några oerfarna flickhjertan och här kunna ej uppletas andra mördare än kavaljerernas väl stärkta fadermördare. Men huru då förklara, att värden, som vexlat några ord med lagens väktare, plösligt bleknar, far som en blixt genom rummen och in i spelsalougerna det han på ett af borden får tag i ett kortomslag. Åro korten falska, märkta eller punkterade? Intet af alt detta — men de äro icke vederbörligen stämplade! Och hela ändamålet med vår lilla fantasiskizz bar varit att påpeka, hurusom den eljest mest oförvitliga personlighet, den redbaraste affärsman, den liberalaste värd, verkligen kan göra sig skyldig till ett lagbrott, om han äfven i sitt eget hus bjuder sina gäster så obrutna kortlekar, hvilka ej undergått den nya stämplingen, ett lagbrott som naturligtvis kan beifras och möjligen kan åstadkomma en dylik sensationsscen som den af oss här ofvan diktade. Detta dock först efter den I:sta april, då först höjes lagens svärd på allvar öfver den brottsliges hufvud. fon SET SE VR SYS