ban fjällen ännu woro betäckta med i solljuset glänsande snömassor. Det war storhela i Wilhelmina. På bhelgradaftonen war det lif och rörelse i och omkring fyrtstaden, dit den ena gruppen kyrkbesökande anlände efter den andra, dels i båtar, del8 landswägen. Kyrkstugornas fönssser öpnades småningom, ludors na skötos från fönstren ech snart sprakare elden på spislarne. Rökpelare upstego från ftorftenars ne och redan på lånat häll kändes lukten af faffet. Swenskar och tappar af alla åldrar syntes om hwarandra få inom fom utom husen samt på dessas trappor och pårdar. Wid fårana ftorbels ger upgöras ortens affärer: wid landthandlandens viff och länsmannens, eller såäsom ban hår kallas kommissariens, pulpet är trängseln lika stor som uti prestgården, der prestjar på förstugulvisten per fina församlingsbor wålmenta och gora råd, mes van prestmor i köket förjer för den letamliga mälsfägnaden. Dagen efter midsommar — det war i år en söndag — firades i Wilhelmina tredje böndaaen i stället för åtta dagar senare, då kyrkoherden skulle förrättat audstjänst i en kapelförsamling bland fjällen. Det war derför stor nattmardegång, deri jämwäl atskillige lappar deltoao. Det war rörande att bewittna den andokt, hwarmed de nalkades altaret, och buru te tjupt bugande närmate fig altarringer, larlarne först och sedan ltvinnorna. Lapparnes trögt är liksom deras utseende börft egendomlia och nästan lita för dära könen. Färgen på ten sa kallade toppbufwan utgör förnämsta stilnademärket: karlarnes äro blå, kvinnornas röda. En lappgubbe bar i kyrkan en arå rod med hög, röd krage, fom paid öfwer öronen och aaf honom utseende af en gammal invalid. Åtsliliga lappgummor i tofwigt hår och med fina böra, röra toppmössor hade starkt tycke med frolpackor, isynnerhet två, efter gvrstjänstens slut, man såg dem skymta fram mellan träd och buskar eller stående på nånon hög sten i skegsbacken. Men jag blir längre fram i tilljälle att widare tala om lapparne och deras egenheter och ätergår nu till fjelfärden. Innan den börjares, skaffade mia den tjänstaktige länsmannen i Wilhelmina en rask och pålitlig bontdräna, wid namn Ole, som blef mig til mycken nytta under Jjälärren, ehuru ban bare alt för for fallenhet att håla tal, Jag måste ännu le, vå jag tänker på de ord, hwarmed han anmälde fin. Rommirsjarien, fade han, har engagerat mia, för fi jag har warit tolf gånger i Stockholm och fommissarien tyder, att jag är få fhangtil. Den 27 juni lemnade jag Wilhelmina presträörd oc) embarkerade i en af de twå för färtden afserda, tämligen ranka, men bra nog wattentäta båtarna Til sällskap på färden hade jag nyssnämnde läng man, ätföljd af fin ordonnans, tolfmannen Jonas Mellström från Granberget, en palant och frynts lig gubbe, lika ruatig att ro fom att hålla mål. ron wid matt. J en annan af roddarne, en snygg bonddräng med fmart rod oc) hwit halsduk — en trägt, fom skaffade honom bianamnet presten, —, igentände jag en af medlemmarne i den Floc: farefvartett, fom under gurstjänsten söndagen för: ut hade tagit upp psalmerna i Wilhelwina kyrka derunder de framtrollade toner, fom trängde Aer nom märg od) ben och genljöro i hwarje wrå af tyrkan. Mer Olle oc ännu fyra rordare utgjorde wi ett fätiffop af nio personer. Det är ingen lätt sak att ro i dessa sjöar, bwilka egentligen äro ut: widgade fjällflorar och fålereg här och der ganska strida. På fina ställen smalna de och bilta brus sande wattenfall. När mi kommo till fårana, war tet ingen annan utwäg, än att draga upp båtar: na på land och marschera en eler annan balf mil — en gång till oc) med twå mil — öfwer en backig, ömsom ftenia, ömsom kärroch morag8fyld merfa (fast mark mellan twå sjöar). ESetan mi hunnit öfwer en sådan morfa, öfwer hwilfen rodrorne måste bära alt bagaget, måste nya båtar anskaffas för att komma öfwer nåsta sjö, utom på ett par stållen, der båtarna drogos i tåg förbi forsarne. Efter att bafwa dels marscherat dels rott några mil, war det ganska kärkommet, då lånsmannen tillkännaaaf att en f k. suptall war i sigte. Strax derpå lade mi i land, mats säcken togs fram och en elv till kaffskoknina up: ajordes. Stranden war grönskande, här och der bewärt med löfträr, få att den erbjöd ett aanska angenämt hwiloställe. Nästan alla de sjöar, wi passerade upp till fjellen, hade wackra stränter, än betransare af löftungar, än begränsade af twärbraata bergklippor, än garnerade med swällanre aräsmaltor och fina sandstrimmor. Här och der såno wi en eller annan ren, fom nyfiken stack fram hufwutet mellen buskarne. Det war någon aammal marorör, fom gtömt sia efter bjorden, eller någon kolf, fom sölte fin moder. Lopparne bade wisserligen i allmänhet revan dragit fig med fina renbjordar upp mot höafjällen, men några lappfamiljer woro bot ännu fnar i traften.