Riksdagen. Bland wid riksdagen wäckta motioner antedna wi br Walldens, om uphpäfwande af skyldiaheten för främmande trosbekännare att bidraga till uns derhåll af swenska statskyrkans presterskop och institutioner; samt br Nils Larssons i Tullus derom, att kronohemman och antra kronolägenheter, fom äro uplåtna under ständig besigtningsrätt, måtte utan färffild lösen öfwerföras till skatte. Till hwad wi först derom nämnt kunna wi nu länga att hr Swen Nilssons i Efweröd motion afser bestämmande af ett maximum för den kommunala rösträtten (,, af hela kommunens rös stetal) samt br Per Nilssons i Kulhult om ins förande af per-capitaomröftnina wid afgörande af kommunens angelägenheter samt utsträckning af den kommunala rösträtten till hwarje wälfrejtad medlem af kommunen, som erlägger bewillning efter andra artikeln. Tidningsöfwersigt. Wermlands läns tidnings ledande upsats af ben 10 januari är af följande lydelse: Huru mill man att en landsortstirnina skall wara beskaffad? ÄAnra tills på sednaste åren har lantsortspressens anseende warit temligen obe tydliat: men ehuru nu ej få få landgortötidnins gar finnas, fom tala ett öppet språt angåente landets och kommunens angelänenheter, få revines ras deck många ännu med faren, det will såaa: bestå endast af en samlina urklippta netiser.Tidningen är dålig, duger till ingenting, hör man folt föga. Men bur will man, att redaktörerna skola göra? De skola behanrla vagens fråror uti letante artillar. — De skola påpeka de oegentligheter, fom finnas inom landet och kommunen m. m. — Så swarar man. Men låt blott tidninnen försöka fia på deesa upnifter! Hwarje menniska, hwars åsigter ej öfmerensftämma med tidningens, förklarar: Det der är oförs synt af en liten landgortstidning, att yttra fia få och få. Hwar och en, hwars fördomar nänot stötas, eller fom bar någon rel i de päpekare oegentliabeterna, förklarar, att tidningen är röd, rabuliftift och få wirare. Reraktören måste wara en synnerligen oberoende och sjelfständig man, om han skall wåga utsätta fig sör den owilja, fom ett sanningsenligt och öppet språk ofta upwäcker bog en del persener. Och denna owilja är få mycket farligare, fom den ofta upstår hos samhällets mera betydande män. Alla ause sig ofelbara, så suart deras handlingssätt bedömes i en tidning. Slutet blifwer, att tidningen bort wara såsom förut, det mill såga lifna det ypperliga bhwita plåstret. Men wi hoppas, att det icke skall fort: fara på så sätt, utan att Sweriges landsortspress skall möra fig fri från detta beroende, och att wåra mindre tidningar, hwar och en efter fin förmåga, på ett oförffrädt fätt skola medwertfa till fofterlandets framåtaående En förändring till ett bättre är reran synbar i i detta fall, och wi ega bopp om, att vet så skall fortgå. Må derför hwarje tidnings ledare förefätta fia att på ett humaat och hyfsadt språk, men Utan menniffofrut: tan, såga ut fina tankar i hwarje fråga och på: peka samhällets oenentligheter, men terunder taaa fig till wara för att göra några hänsyftningar eller tilänag blott för att fåra. Hand plikt för: binder honom att bantla på detta fött, ty en tids ning är ej till blott för att samla prenumerationsafgifter i utyifwarens ficka.