uti. Han skrattade så att han nästan låg på magen öfver sessionsbordet. Detta blef en signal för polisens samtlige notarier och betjenter att göra detsamma. Betänk, hela polisen skrattade! Också blef det ett omenskligt spektakel. — Ut med de galningarne! målet upskjutes! ropade slutligen polismästaren. Kanske ansåg han det omöjligt att med nödigt allvar fortsätta ransakningen, som tagit en så befängd riktning, och på detta sätt slutades det första förhöret. Vid de följande förhören var jag ej närvarande, men de togo ett, om ej just lika lustigt, åtminstone lika lyckligt slut för Malm. Dertill bidrogo de omständigheterna, att man ännu ej fått någon uplysning om hvart Malms afreste kompanjon tagit vägen, samt att agenten för det engelska assuransbolaget, hvars intresse denna ovanliga sak i första rummet gällde, för tillfället vistades utrikes. HMmellertid upgräfdes Malms graf, då man i den deruti nedsänkta kistan uptäckte en klumpig träbild, hvilken, föreställande någon slags mythisk gudomlighet, fordom stått i en trädgård å norr och till hvilken jämväl en egare anmälte sig, så att man om bilden kan säga, att om den just icke varit älskad i lifvet?, såsom grafkorset antydde, den åtminstone varit saknadv af honom som rådde om den. Malm hade dessutom den oförskämdheten att personligen tacka kyrkoherden för det vackra liktalet och äfven begära en afskrift deraf, en begäran som naturligtvis med en lämplig tillrättavisning afslogs. Huru detta minst sagdt grofva skämt slutades känner jag ej rätt; men det berättades, att Malms många vänner nöjaktigt upgjort affären med det engelsha assuransbolaget, och att Lindgren, hvilken aldrig återkom till fäderneslandet, men i Hamburg lärer varit synlig, äfven bidragit dertill Säkert är emellertid att Malm under firman: Lindgren Malm fortsatte rörelsen och det med sådan framgång, att han efter 10 års förlopp icke allenast betalt alla sina skulder, utan äfven kunde flytta till landet såsom egare af en större egendom. Ilan gifte sig och fick, såsom jag hört, en särdeles hygglig och vacker hustru, ehuru hon, för att b gugna Malms eget uttryck, icke gerna kunde hoppas på att bli enka, (Slut)