Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1872, sida 2

Assessor Hagel runkade på hufvudet och berättade på ett språk, som hvarken var svenska eller tyska, att han, kallad till Malms sjuksäng, funnit denne ganz ordentlich krank, äfvensom att han några dagar derefter fått underrättelse af Lindgren, att Malm aflidit, hvarvid han genast skyndat till sin patient och då funnit denne ganz ordentlich tod. Mera kunde han icke uplysa. — Men, yttrade polismästaren, herr assessorn ser nu att patienten, detta alt oaktadt, lefver, er och hela fakulteten till trots. Assessor Hagel skakade ånyo på hufvudet och riktade sina odesiderade blickar på sin f. d. patient. — Aber ni var doch ganz ordentlich krank? frågade assessor IIagel. — Ja vohl, svarade Malm. — Und so var ni ganz ordentlick begraft? — Ja vohl, fortfor Malm. — Also var ni doch ordentlich tod? frågade assessorn. — Nein, svarade Malm, så bredmynt som möjligt, nein, garnicht. — Aber dass kan jach nicht ferschti, menade Hagel. — Und jach auch nicht, försäkrade Maln aber, tillade han, räckande ena handen åt lä karen, hier ist mein puls . . . se so gui und kenne på den, mein allerliebster hr assessor! Men assessor IIagel tog ett steg tillbaka med gapande mun och förskräckligt skefvande ögon. Nu brast hela auditorium ut i gapskratt, och själfra polismäslaren kunde, oaktadt alla ansträngningar, icke underlåta att instänuna der