Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1872, sida 2

legat ett helt år i grafven, så har ni på ett märkvärdigt sätt konserverat er. — Javisst, medgaf Malm, man måtte ha balsamerat mig efter någon ny metod. Man började fnissa i sessionsrummet och själfva Vannqvist kunde icke heller underlåta att något draga på mun. — Ni påstår då på fullt allvar att ni legat i grafven? började han ånyo; men hur bar ni er då åt för att komma upp igen? — Min själ, jag det kan säga, svarade Malm; men säkert är att jag befann mig vid fullt lif, när jag kom in i min bod, för att se hur min kompanjon skött affärerna under min frånvaro. — Nå, Lindgren blef väl inte litet förvånad, när han fick se er? — Jag träffade honom ej, men fick genast veta att han rest bort. — Man skall, när alt kommer omkring, få se att han bytt plats med er. — Inte otroligt, herr polismästare. — Utan att bjuda er eller någon annan på sin begrafning? — Ack, Lindgren var så snål att han hvarken unnade sig sjelf eller andra något godt, menade Malm. Vannqvist gjorde ett kort uppehåll, hvarefter han vände sig till läkaren, den bekante assessor IIagel, känd såsom ett af Stockholms största originaler. Han var född tysk, kort och tjock till växten med bredt, rödbrusigt ansigte och något skefögd. — Nå, hvad säger herr assessorn om denna kosteliga patient? frågade polismästaren.