Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1872, sida 2

na sidan grafren väl ingen dödlig kunnat drömma. Snart talade hela Stockholm om detta underverk, och det är gifvet att Malms bod blef öfverlupen af kunder från alla stadsdelarna. Men konhl. poliskammaren, som icke fann det med god ordning öfverensstämmande att de döde upstå i olaga tid, upkallade Malm til förhör. Sällan, om någonsin, hade polisens sessionsrum, förmak och korridorer varit så öfverfyllda af åhörare som vid detta tillfälle. Bland andra instälde sig på kallelse den läkare, som skött Malm under dennes sista sjukdom, och äfven jag, såsom ombud för pastorsembetet, försedd med ett ordentligt transumt ur kyrkobokens dödskolumn till den kraft och verkan det förmå kunde. Vannqvist, gamla Olle kallad, otvifvelaktigt en af de bästa polismästare Stockholm haft, ledde naturligtvis sjelf ransakningen; men aldrig glömmer jag det komiska uttrycket i denne ovanlige embetsmans eljest så stränga och genomträngande ögon, när han riktade dem på Malm, hvilken med den ödmjukaste bugning helsade polisens schef. — Min bästa herr Malm! började polismästaren, nog var ni i lifstiden en af de värsta äfventyrare och uptågsmakare jag någonsin sett; men att ni äfven efter döden skulle så till den grad bibehålla alla era själsegenskaper, det kade jag väl aldrig kunnat förmoda. — Alck, herr polismästare! svarade Malm med en viss högtidlighet, döden har ingen makt med menniskans själ. — Ocli icke heller med hennes kropp, efter hvad jag nu ser, tillade Vannqvist, ty fast ni