Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1872, sida 3

Cpistel till Titus. Om ingen illa tala, ide trätosamma; utan milde bewisandes all saktmodighet emot alla mennislor. (Paulus till Titus Cap. 3v. 2.) Käre Titus! Ditt owettiga owett bör ide blifwa obeswarart. Det oskick nojs och rop fom försingick ostwart om orchestern war wäl ide få obe råttigadt fom vu inbillar via, Hafwer Du når gon gemenskap med re döda jä råga Aug. Blanche om han fann sig smickrad af det sätt hwarpa bang Järnbärare gick öfwer tiljan. Såg du bland annat enwigskampen emellan Järnbäraren och Brukspatron. J början fruktade jag werkligen för den sedlige Axelssons lil; men det war wäl fom mormor brukade säga när någon genom slump undgick rören: bhang tid war ännu ide nute. En tyda war att Dahl tog förnuftet tillfånga och fedan lät sig eli tillsångatagas, för att lit ett flogtfärviat lam leras till bålet. Herr Titus! Huru mydet tror du att ett lif är wärrt fom man tämpar för det pa sådant sätt fom Brukspatronen i sönrags? Hwad skrattet och gråten beträffar få må wäl hwar od) en få hushålla med fina tårar och tör jen fom ban för port finner. Jcke tunna alla gråta med Titus gijwe Gud att ala lunde med honom le. Komma wi så till ropen. Om Titus Pauli utskickate, hare då han predikade i Creta, wändt solf ryggen, huru många proselyter tror du mål då att han gjort? Och huru mycket större war icke han ån Filman. Att Filman tå han kom baklänges in på scenen od) bakwändt framsade fin rol, fick sin en högljudd upmaning att icke ring: akta publiten utan wända sitt ansigte till oss mar wäl något ondt deri? Tänk om publiken hate wändt Filman ryggen hwad skulle Titus vå bhaf: wa sagt? Törhända att Titus hade sammo smak fom min sköna aranne, som tyckte att Filman war mera dramatisk bat än fram. Jag deremot tycker att huru wacker ryggen än är, få är altid anfigtet wackrare. Wirare. Att Anna tå hon under de meft joras liga omständigheter — hennes moder fotvör, benz nes farer skendöd och hennes ära brådvöd — och på det mest sorgliga sätt framstammade det littal öfwer hennes jortiska lyda fom författaren lagt i hennes mun, uppbringar illusionen i solongen til ven höjd att bon får fig tillhwistart ett Amen, wittnar ide detta om ett deltagande från publis kens sita, — sållspordt wid wåra teatrar. Hwad Titus deremot har att säga om likheten mellan konstnärerna och publiken så gillar jag den till en del. En hund på scenen — en hund på lenda raden. Fröjt på scenen — fröjdo i faz ongen. Krog på scenen — krog i förfriskningslokalen. Och nu käre Titus slutar jag min första och sista epistel till dig, uncer förhoppning, att när härnäst du griper till wapen i konstens intresse, du måtte träffa skyrdslingar mera wärdiga din hjelp än nu war förhållandet. L.