Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1872, sida 2

sprang in i hökarboden på andra sidan gatan, med nedsjonk blek och nästan mållös på en stol derinne. — Hur är det fatt? frågade hökaren, som sjelf stod vid disken. — Boden ... boden! stammade El, slående med handen utåt gatan. Hökaren, som fruktade att elden kommit lös uti Lindgrens kryddbod, hastade genast dit; men väl inkommen, stannnde han liksom fastnuglad vid tröskeln, ty han såg tydligen sin gamla vän och Fållarbroder Malm sysselsatt med att väga upp ett fjerndels skålpund kaffe åt en piga som nyss kommit in. — Åh, god afton, bror Hagström! helsade Malm, under det han hällde kaffet i en strut, hur är det med dig nu förtiden? hur är det med hustru din och barnen sedan . . . Se så, jungfru lilla, sex skilling tillbaka och några sviskon på köpet ... Nå, kära Hagström, hur må alla de andra notisgubbarne? Det var så längesen ... men vänta då, så får jag tala med dig. Men Ilagström låt icke vänta på sig, utan störtade hals öfver hufvudet ur denna bod och in i sin egen med lika förstört utseende som Ek. Efter en kort stund återkom han likväl, denna gången beledsagad af Ek och andra personer, som händelsevis tillkommit. Vid sitt inträde funno de gengångaren helt lugnt sittande innanför disken och tittande i kontorskladden med särdeles upmärksamhet. Alla funno Malm presis sådan som han gick och stod här i verlden, blott med den skilnaden, att han aldrig i lifstiden visat sig så intresserad af affärerna som nu efter döden.