Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1872, sida 2

de bodbetjenten som stod bakom disken, efter herr. Lindgren. Bodbetjenten, hvilken i tre år och följaktligen äfven under Malms tid stått uti samma bod, gaf till svar att hans prinsipal föregående natt oförmodadt, och utan att derom underrätta någon, begifvit sig af från Stockholm. — Jag nästan anade det, han har rymt, den skurken! mumlade mellan tänderna mannen med de ljusa mustascherna och aflägsnade sig. Bodbetjenten stirrade förvånad efter den bortgående, hvars röst han tyckte sig känna igen, ehuru han ej erinrade sig någonsin förut ha sett hans ansigte. — Högst märkvärdigt! yttrade han för sig sjelf: rösten var så lik min förre prinsipals salig Malms, så att om ... Huh! herre min lefvande! .., uh! tillade han, fattande tag uti disken, ty benen började svigta under honom. Saken var den, att han hade knappast uttalat Malms namn förrän denne lifslefvande steg in i boden med sina vanliga lifliga ögon och sitt svarta knollriga hår. — Hvad bölar du efter, kära Ek? frågade Malm, helt ogeneradt trädande inom disken; jag tror du inte känner igen mig, din toker! — Uh! stönade bodbetjenten, hållande känderna för ögonen och skälfvande i alla leder. — Lindgren är fan i våld, förklarade Malm, men jag är här, ock bolaget fortsätter sin rörelse. Bodbetjenten tog ett skutt öfver disken och