Norrländska Korrespondenten – 27 januari 1872, sida 2

vara herre på täppan. Jag borde med råtta genomse räkenskaperna, ty det skulle alls inte förvåna mig, om du debiterat mig för omkostnaderna till min begrafning, men . . . Kort och godt, innan i morgon eftermiddag kl. 3å måste du ovilkorligen ge mig 10,000 riksdaler, hvilket utgör halfva assuransbeloppet eljest . — Uljest? uprepade Lindgren, sittande som på nålar. — Visar jag mig för Jerusalem och uppenbarar mig i den stora staden, förklarade den uppståndne. God natt nu, bror Lindgren! Det fägnar mig att du så lugnt kunnat se en vålnad från grafven, det bevisar att du har bättre samvete än jag trott dig om. Rolig natt och sof som du börjat! Det var fan hvad du har kallt i bodkammaren, du näns då aldrig elda, din snålvarg. Med dessa ord försvann vålnaden. Lindgren rusade upp, fattade den stora papperssaxen, liksom ville han med den rusa efter den försvinnande. Men han hejdade sig, lade bort saxen, gick tll kassakistan som stod i ett hörn af rummet, öpnade den, tog derur alla kontanter som funnos, hvarefter han skyndade ut, stängde boden och begaf sig direkte till gästyifvaregården och innan följande dagens sol upgått, hade schefen för huset: Lindgren Malm lemnat Stockholm långt bakom sig. Kort efter solens nedgång, eller i skymningen den derpå följande dagen, inträdde uti Lindgrens kryddbod samme herre med det ljusa håret och dito mustacherna, frågan