Det märkvärdigaste bolag i verlden. (Berättelse af Aug. Blanche.) (Forts. från n:o 9.) Lindgren drog en djup suck och stirrade dystert på sin upståndne bolagsman, utan att numera synas det ringaste road af en svada, den han förr, liksom många andra, så ofta skrattat åt. — Men om du blir uptäckt, mumlade han doft, vet du då hvad du riskerar? — Riskerar? uprepade kompanjonen ; allsintet, skulle jag tro. Ar det jag som begraft mig? År det jag som uttagit pengarna för min egen lifsassurans? Det är du som gjort alt det der, liksom det var du som narrade mig till denna fördömda komedi, den jag bittert ångrar ... Det ska tusan hädanefter gå i döden för någon. Lindgren pustade och torkade svetten af sin panna. — Och om du också kan drilla dig undan ansvar för det du begrafvit en lefvande, fortfor den upståndne, så ser jag inte hur du kan undgå straff för det du uttagit lifassuranssumman för en som icke är död. — Och hvad är nu meningen med ditt upträdande? frågade Lindgren, någorlunda återhemtande. — Jo, först att ligga vantarna på dethär, förklarade bolagsmannen, i det han ryckte åt sig hela sedelbunten som låg på pulpeten; och det är väl inte för mycket om din kompanjon inkasserar brukton för blott en enda dag på året, när du alla de öfriga ensam fått