Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1872, sida 2

sig. Handeln gick alt klenare, och det talades till och med om session, då Malm insjuknade och efter några dagars sängliggande dog, endast 30 år gammal. Jag var med på Malms begrafning, hvilken hölls af den efterlefvande kompanjonen och firades med särdeles högtidlighet. Kyrkoherden i församlingen höll till och med ett vackert tal vid grafven och, såsom fallet vid dylika tillfällen ofta är, tilldelade den aflidne en hel hop af goda egenskaper, hvaribland ett Åflärdfritt väsen och en lefvande gudsfruktan, något som flera än en af de närvarande drogo på munnen åt. Deremot syntes, märkvärdigt nog, Lindgren djupt sörja sin f. d. bolagsman och stora tårar trillade under hela talet utför hans kinder. Prosessionen återvände till begrafningsgården, der Lindgren föranstaltat om en större supåg, efter den tidens sed, och der man åt och drack ända till långt inpå natten. Det sades och detta med skäliga anspråk på trovärdighet, att denna sups var den första som Lindgren någonsin gifvit. Också erhöll han vid tillfället många loford för det vackra sätt, hvarpå han hedrade sin kvmpanjons minne, ehuru han icke bort hafva just många anledningar att göra det. — Ack, ingen vet bättre hvar skon klämmer än den som har den, hörde jag Lindgren under djup rörelse svara; och jag vetinte hvad jag ville ge, om jag ännu hade min alltid glada och vänfasta Malm i lifvet. På Malms graf reste den sörjande kompanjonen ett vackert jernkors, på hvilket i gyllene boksläfver prunkade: