Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1872, sida 2

slade. Lindgren slog upp ögonen och spratt upp från stolen. — Hvem är herrn? hvad vill herrn? hur har herrn sluppit in i boden? frågade Lindgren ängsligt och utan att hemta andan mellan frågorna. — Åh tusan, svarade den främmande, jag tror nästan att schefen för huset Lindgren et Malm inte känner igen mig. Vid första ljudet af denna röst bleknade handelsmannen och sjönk ned liksom tillintetgjord på sin stol. — Du här! stammade efter en stunds tystnad Lindgren med hväsande ton och oroliga blickar åt alla sidor; du här! ... du är ... du är då alldeles från förståndet? ... — Håhå, svarade den främmande, det hade, menar du, varit förståndigare af mig att ligga kvar i min graf ... Men så dum var jag ändå inte, och att jag så fort stått upp igen, det har du din egen trolöshet att tacka för. Redan för åtta månader sedan lyftade du hela assuransbeloppet, men, i stället för att, såsom upgjordt var, genast skicka mig halfva summan, har du, din Harpagon, bara kastat åt mig några lumpna hundra riksdaler. Tror du att man ens som död kan lefva af en sådan spottstyfver ett helt år och det i Göteborg till på köpet? För mindre än så kan man vända sig i grafven. Också har, som du ser, mitt förr så vackra svarta hår hvitnat af sorg öfver min bedrägliga kompanjon, och jag bär till och med hvita mustascher som jag aldrig kunde tåla när jag lefde. (Forts.)