Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1872, sida 2

Wäntad jnbelfeft(Ur Tidskriften Ett Kristligt sändebud, 10:de Häftet). Året 1872 blir det hundrade från det, då Emanuel Swedenborg fick sluta sitt beundrand: wärda jorrlif och flytta till det ewiga hemland, der han länge förut fått göra bekantskap med alla förhållanden, fom för menniskor äro af bästa wint men wanligen dolda få länge de befinna sig i en förgänglig kropp, hwilken förr eller senare skall afklädas. Om, fom är att förmoda, denna den Swen GSiareng flyttning fommer att böativligen firas i de länder, der hela samfund finnas, fom skatta fig lyckliga genom att ega, känna, studera, tro och efterlefwa de läror, hwilka genom denne rikt benåfwade och noga bepröfwade Herrens tjä nare blifwit menskligheten gifna måfte det firan: det ske — ide med en sorafest, fåfom wanligt är när hädangångna personers minnen och förtjäns ster på årsrtagar efter deras död framhållas, us tan med glada tacksamhetsbetygelser för alt hwad åt werlden blifwit beskärtt och erbjudet genom bo: nom, fom ett sekel förut jamma rap, efter lycklia fullbordan af den wigtiga kallelse, han erhållit, fått innå i fin Herred plärje. Swårt blir för dem, fom skola håva de festliga talen, att till nog korthet för tillfället sammandraga alt, som säges för att med ord måla en blott miniaturbild af den mångsidiga storhet, fom hans samtid stod för lågt att se och den närmaste efterwerlden, med jämförelsewis fi undantag, ej ännu hunnit lära nog wärdera. Kanske fordras än ett feckel,) eller mera, till det fnart förflutra, innan den förmågan blifwit få allmän, fom den bör wara när det bufwudsakliga ändamålet med hang sista arbeten, bwartill de månaa föregående från barndomen warit egentliaast beredelser, skall up: hinnas, för att sedan i oändlighet fortsättas till Herrens pris och menniskors ewiga wälsignelse. Hwad detta är, må det forskande snillet i före. ning med den sanna fromhetens höga enfald för fa att lägga i klar dager.