welat gå in derpå. Zcke tefto mindre förekom i en korrespondens till nämnda tidning följande omdöme: Tar man de färftilva kårerna i när: mare skärskadande, få måste man met synnerligt wälbehag dröja wid re norska trupperna, isynnerhet fotfolket. Wackrare och rörligare infanteri ser man fällan, Och tock utgöres större delen af wärnepliktige, som reran efter 6 weckors öfningar ansetts skicktiga nog att draga i fålt. Kadettkåren häfdar sitt gamla rytte som elittår af första rangen, Det är ganska mårkliat, att dessa Ynpe lingar, ätminstone hittills, uthärdat marjch och lrapatser bättre än gamla wanda infanterister, t. ex. under det att af en bataljon ur ett indelt regemente 7 a 8 man unber marschen från Rö: rum till Mjölkelänga stupare i lantswägsgropen af öfwermattning, war detta ej fallet med mer än en kadett, oc) rock är skilnaren i packning dem es mellan ej få fior fom i älver. Att detta omrö: me är rittint, terom ha wi ferermera haft till: fälle att öfwertyga ess. Ståningarne blefiwo rik: tiat förtjuna öfwer norrmännens raskhet, ty un der striderna blefwo de swenska torparesoldaterna ständint öfwerflyglade af de norske wärnepligtige. Wåra indelta soldaters underlängsenhet hade aldrig på ett eklatantare fött kunnat bewisas än genom denna fältmanöver. Men ännu en annan reflexion per tenna fältmanöder anlednina till: Det bästa förhällande rårte mellan de norske of: fiserarne och de gemene. Då de gemene mere wärnepligtige ur alla folkklasser, sunnos bland vem många bilrade personer och under bwuakerna umgingos offiserarne med dem på det mest för: troliga sätt och skämdes ide en gång för att gå arm i arm med dem, Detta oaktadt rårde den bästa disciplin. De swenska offiserarne deremot behandlade fina underortnade på det gamla känta wiset, och äfwen under ve mest brårskande manivs rer fick en swensk soldat icke tilltala fin löjtnant utan att sörst och filt säga: Gud beware töjt: nanten! (unter tet han själ och hjerta mente Sud beware mig för löjtnanten.) Ett såtant missbruk af Guts namn hwarken fordrades af eller tilläts de norske soldaterna. De swenska soldaterna kunde ide undgå att göra jämjörelser mellan det fött, på hwilket de norska soldaterna behandlades och den raa behandling, för hwilken re swenska foldvaterna få ofta woro utsatta. J Stine lär i följd deraf bland soltaterna råda en ytterlig förbittring mot en del osfiferare. Månne ett sadant förhållande är nyttigt ochssgodt? Aj Swalan har ur 2 hitkommit med ett statligt träfwtt på fersta siran.