Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1872, sida 2

en blandning af glädje och sorg! Det är en brokig väfnad af ett för den ytlige betraktaren oredligt mönster. Färgerna tyckas gå upp i hvarandra; och ibland synes botten vara svart och dyster som natten, ibland rodnande och glad som vårens morgonstund. Men Han deruppe, han håller trådarne i sin hand och tvinnar dem till harmoni. I en bofällig stuga derinne låg en blek och aftärd kvinna till sängs, under det tre, fyra små sutto tysta i en vrå. Der fans ingen julgran, ingen fisk, ingen gröt, och ej heller några julgafvor. Fattigdomen bodde härinne, och sjukdomen var en besvärlig gäst. Den sjuka kvinnans anlete bar prägeln af det djupaste svårmod af smärta. Hennes ögon sökte i hvarje sekund de små. De ville le, de ville gråta; men leendet kunde lika litet fångas, som tårarne kunde hemtas upp: källan var försinad. Det var ej svårt att läsa denna familjens historia. Mannen var sjöman, antingen borta på resor, der han ej bekymrade sig om de hemmavarande, eller ock förlist och drunknad. Hustrun var ensam med barnen. Hon hade länge kämpat med svårigheterna, för att draga sig fram med dem; det hade gått; men veken tärdes för fort i lampan, ty arbetet öfveransträngde. Och så orkade hon ej längre, utan sjuknade . . . och der låg hon, vanmäktig. Det var hennes jul ... och julen är ju en glädjens högtid! Detta läste jag på det söndriga bladet i denna familjehistoria. Men nu öpnades dörren. De båda männen