Man lemnade mig derefter ensam i rummet Jag visste likväl, att jag icke var begrafven; och ehuru orörlig samt omgifven af mörker, bade jag ännu något hopp; men det räckte ej länge. Begrafningstimman var inne — jag kände, att man lyftade upp kistan och bar ut den; Jag kände och hörde, att man satte den på likvagnen. Denna var omgifven af en mängd vänner och likgiltiga personer: några talade temligen högt om mig samt till och med till mitt beröm. Likvagnen sattes i rörelse. Jag visste att den förde mig till grafven. Den stannade och kistan aflyftades. Af den ojemna rörelsen märkte jag, att jag var på bärarnes skuldror. Det blef en liten paus. Jag kände kistan sväfva; den var vid bradden af grafven. Man släppte efter listorna, och jag föll meden häftig stöt ned i djupet. Jag gjorde den förskräckligaste ansträngning, för att låta höra något ljud — förgäfves; min kropp var orörlig, Straxt derefter kastades tre skofflar jord på kistan. En stund derefter sattes spadar i rörelse, och jordklimpar började nedkastas under förfärligt dan. Bullret aftog småningom, och af en för mig märkbar ätertryckning förstod jag, att dödgräfvaren trampade med fötterna pa grafven och jemnade den med baksidan af spadan. Åtven dessa ljud upphörde — och omkring mig herrskade nu en djup tystnad. Jag kunde ej beräkua timmarne. Det är odödeno, tänkte jag. voch jag är dömd att till den yttersta domen förblifva i jorden. Min kropp skall öfvergå till förruttuelse och maskarne skola göda sig under den kögtid, man med så mycken ifoer och skyndsomhet beredt demp. Under denna rysliga öfverläggning, trodde Jag mig öfver mitt hufvud i hast höra ett doft buller, som tilltog och kom alla närmare. Kan det vara möjligtv, tänkte jag, att mina vänner torde hända frukta, att man för hastigt begrafvit mig? Dette hopp trängde som en hastig ljusstrale fram genom dödens mörker. Bullret upphör, likkistan öpppas bakom mig, man fattar mig om halsen och drager mig ur likkistan. Jag bars hastigt bort — det förekom mig, som hade det varit till domen i andra verlden. Efter en stund släpptes jag af de händer, som burit mig, och föll ned, som en liflös kropp — men icke på jorden. Några ögonblick derefter befann jag mig på en vagn, och af några uttryck förstod jag, att jag råkat i händerna på två sådana tjutvar, som lefva af stöld ifrån garfarne och sälja sitt byte. En af dessa uslingar sjöng oanständiga visor, uuder det vagnen rullade utåt gatan. När den stanaade, lyftes jag af och bars ini ett rum, hvilket jag gissade af temperaturens förändring. Sedan man klädt af mig, lades jag der å ett bord, Genom båda tjufvarnes samtal med en person, som fört in dem, erfor jag, att jag samma natt skulle dissekeras. Ännu voro mina ögon tillslutna; jag såg ingenting. Men snart hörde jag att herrar medicine studiosi voro samlade. Några af dem gingo fram till bordet och undersökte mig med uppmärksamhet. De voro körtjusta öfver att man skaffat dem ett så förträffligt subjekt. Slutligen kom äfven läraren. Innan dissektionen börjades, föreslog han att göra några galvaniska försök på mig, och apparaten sattes i verksamhet. Den första stöten kom alla mina nerver att bäfva som strängarae på en harpa. Studenterua beundrade denna konvulsiviska rörelse. Den andra stöten öppnade ögonen pa mig, och den första jag såg var läkaren, som skött mig; men äunu var jag såsom död. Emellertid kunde jag snart bland studenterna igenkänna flera ansigten, som voro mig bekanta; nägra nämnde mig vid namn och beklagade, att det ej var liket af en obekanta person. Nöjd med de galvaniska fenomerna, tog pu läkaren till knifven och satte spetsen af den i