Norrländska Korrespondenten – 13 januari 1872, sida 2

jeståt eller Ers Eminence en half skilling, skyndade Versac att tillägga. ?Så? svarade kardinalen, synbart lättad. Men hvad önskar ni då egentligen? Jag ville be ers Eminence vara af den nåden, att gifva mig en örjil.d En orjil! ?Ja, ers Eminense. ?Är det ert allvar? litt fulla allvar. Det är löjligt. Och det skall vara en dugtig örfil? PNej, ers Eminence, just motsatsen. Kardinalen höjde handen för att upfylla denna önskan, men Versac höll den vördnadsfullt tillbaka. Nej, icke här, ers Eminence, sade han, utan i förmaket, i alla närvarandes åsyn. ?Så, sade Mazarin skrattande, ty han började nu genomskåda den sällsamma supplikantens plan. Kardinalen öpnade sjelf dörren till sitt kabinett, och man såg från förmaket Versac bugande försäkra ministern om sin eviga tacksamhet. Kardinalen följde honom några steg och i det han med fingerspetsarne gaf honom två lätta slag på kinden, sade han så högt, att alla kunde höra det: Nog, nog, chevalier! Ni vet att jag icke kar neka er något! Jag har till och med gifvit er mera än ni begärde; är ni nu belåten? Versac bugade sig stillatigande, som om han af sinnesrörelse vore förhindrad att säga ett ord, och kardinalen gick tillbaka i kabinettet.