Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1872, sida 2

nisterns upmärksamhet. och denne kunde ofta sjelf icke undvika att le vid åsynen af gascognarens muntra och förnöjda ansigte. En man, som syntes vara så belåten med sig sjelf och hela verlden, hunde omöjligt vilja begära något af honom. Versac var innerligt glad öfver sin lycka. Han glömde att skräddaren icke fått betalning, att han ännu var i skuld för middagsmåltiden från den första dagen, han ankom dit, och att knappast någon bagare, slagtare eller vinhandlare fans i St. Germain, som han icke var skyldig penningar. Han gick förnöjd hem och sade till sig sjelf: yChevalier de Ver sae, min gamle vän! Dina saker stå godt vid hofvet; förste ministern har smålett emot dig, och detta måste hafva goda följder. Foljande dagen smålog Mazarin åter, då han tackade chevaliern för dennes hälsning, och tredje dagen såg han till honom så vänligt, som man ser till någon, hvars närvaro behagar. Så förflöt en vecka, då lät chevaliern icke längre se sig vid hofvet, utan höll sig hemma på sitt rum. Ministern saknade honom snart, och då han icke såg honom flera dagar på rad, frågade han omsider efter den unge adelsmannen och orsaken till hans uteblifvande; han beskref honom vidare som en man med ett mycket behagligt yttre och särdeles vänligt ansigte. Man svarade kardinalen, att det var en ung lustig junker från Garonnes stränder, som pratade bra och med sina kvickheter väckt allmän munterhet, och att han lemnat sin hemort för att göra lycka vid hofvet. Versac, som visligen under någon tid icke visat sig i ministerns