Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1872, sida 2

en beljent, som åtog sig att sörja för sin herres underkåll, mot det att denne beskyddade honom mot straff, som han möjligtvis kunde ådraga sig genom sina skälinstycken och knep emot handlunde. Sedan han sålunda försäkrat sig om dagligt bröd, lyckades det chevaliern att genom berättelser om sin berömda, ansedda familj, om sitt familjeslott och sin faders stora besittningar vid Caronnes stränder förmå en lättsinnig skräddare att lemna en fin drägt för chevalieren sjelf och ett livrå för betjenten, i hopp att en gång erhålla dubbel betalning. — Då alt var i ordning, gick chevaliern helt anspråkslöst till hofvet, tog plats i ministerns förmak och väntade på hvad som komma skulle. Ankomsten af en främling, som man tydligt såg endast sökte en befattning, vackte ingen nysikenhet bland ministerns omgifniny. Första dagen talade ingen med honom, den andra tilltalades han af en och annan, och knappast hörde man hans breda, gascogniska dialekt, innan han öfverhopades med kvickheter ooh försök att drifva. Han bemotte emellertid alt detta så väl och svarade så skarpt och kvickt, att han mycket snart hade skrattarne på sin sida och blef fruktad af alla. Detta var alltid ett steg; men det förde icke långt, och gascognaren försökte nu ett annat. Uan fortfor att besöka förste ministerns förmak, trängde sig alt mera fram i de första lederna, ocb när ministern gick genom rummet för att begifva sig till den unge konungen eller drottningen, glömde chevaliern aldrig att hälsa honom med det vänligaste leende i verlden. Till slut måste han naturligtvis ådraga sig mi