Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1872, sida 2

förmak, var klok nog att icke blifva borta så länge, att han kunde blifva glömd. Han återkom altså, intog sin gamla plats och var hänryckt då han trodde sig i ministerns ansigte läsa belåtenhet öfver återseendet. Ministern stannade också verkligen för att tala med honom. vIIr chevaliero, yttrade han på sin dåliga, italienska fransyska: oNå, det är ni, som så ofta lockar herrarne här att skratta! Det är rätt; jag ser gerna att folk skrattar. Fortfar endast på det såttet.n Ers Eminence hör altså gerna folk skratta? frågade gascognaren dristigt. Ja visst, ju! Emedan folk som skrattar .. Ja visst ... det öfriga känna vi. Och ministern hälsade honom med ett småleende, för hvilket de närvarande lyckönskade honom. Versac kom hem ännu gladare öfver ministerns första ord än öfver hans första småleende. Chevalier, sade han till sig sjelf; förste ministern har talat med dig; om du icke är en narr, är sålunda din lycka gjord, och som du ingen narr är, så .. . Men Versace var icke den man, som lät andra tillfällen gå förlorade, medan han sökte sin lycka vid hofvet. Sålunda besökte han mycket ofta en rik familj i Paris, som egde en enda dotter, hvilken föräldrarne, som genom handel förvärfvat rikedom, gerna ville ha gift med en adelsman. Versac bemodade sig ati vinna den rika arfvingens hjerta, men föräln