En god källarkund. På en af våra källare, der man äter utmärkt väl, var det härom aftonen ovanligt tomt. Källarmästaren satt ensam vid ett bord och höll framför sig ett Aftonblad, men han måste icke hafva läst med tillbörlig upmärksamhet, han läste kanhända inte alls, ty alt emellanåt spratt han till, så snart han hörde någon gå utanför på gatan. Han väntade någon, det syntes tydligt; han var i samma tillstånd som en älskare, hvilken fått löfte på ett kärt möte; men han väntade likväl icke på någon viss, utan hvem som helst var naturligtvis välkommen. Kyparen sprang af och an i det tomma rummet, ty en riktig kypare kan omöjligt hålla sig stilla; i brist på annan sysselsättning sköljde han några glas för andra gången, eller fyllde på snus i den på disken stående dosan. Efter lång väntan öpnades emellertid dörren, källarmästaren sprang upp och ställde sig inom disken, kypargossen vek upp sitt hvita förkläde, för att vara om möjligt ännu ledigare och kvickare på foten. Den nye gästen var en stor, ståtlig ung herre, hvars yttre utvisade både lyx och ordentlighet. Han hälsade med en viss förnäm nedlåtenhet på källarmästaren, som bockade sig på det ödmjuka men tillika brådskande sätt, som dessa herrar ofta använda. Gästen slog sig helt vårdslöst ned vid den