Norrländska Korrespondenten – 30 december 1871, sida 3

Tichborueska rättegången. Det har länge ansetts något gammalmodigt, när en nutidens romanjörfattare mill åt fin dittade werld giswa intresse och omwexling genom att i densamma wilja injöra jalsta arjspretendenter eller förlorade, men återfunna, werkliga aritagare såsom handlande perjoner. Wår tids rik: utweckiade kommunikationsanstalter, fom sätta den ena werlsdelen i fläns digt samband med den andra; tidningspressen, fom sitt ifriga Jöfande efter nyheter ej lär underlåta att berätta äfwen det fom för en arftagare fan wara af inträsse — alt detta bidrager till att hålla till och med äfwentyraren i främmande land i kunskap om att dan tyda, han fjerran jöker, i ället nått honom på den kust han lemrat. Det synes tilitika jom om det mera stulle ligga i wår än förflurna tidens lynne att hålla noggrann reda och räkning äjwen på eventuella tillgängar, och jjelywa aventuriern är i detta hänscende en jon af fin tid. Så mydet större uppmärkjamhet wäckte det när i början af sommaren, efter ett par åre förberedande underiökningar, uppstod en rättegång i London, hwars omssändigheter äro sådane att de i romantik wida öfwer räfja romanen. Hela London, hela England har med den mest spända uppmärte samhet söljt Tichborneska processens urwedling. Här är frå: ga om hög börd (baronerna af Tichborne höra till Englands äldsta slägter), om rik dom (inkon sterna af det fideikommiss, hwarom fråga är, uppgå årligen till 600,000 rdr) och vm gifta kvinnors heder, ty pretendenten spelar: va la banque! och har, för att nå sitt mål, skonings:öst anwändt såsom bewisning hwarje medel iom stått Honom till buds. Tisdagen den 7 november slulle andra akien i detta fräns nande processuela drama taga fin början, ty då skulle åter, efter trenne månaders ferier, den domstol till hwilken saken blifwit öfwerlemnad, fommanträda i London. Under tiden ha å ömse sidor de största ansträngningar bliswit gjoroa. Båda parterna eller deras adwokater hafwa utsändt emi arier till Australien, slådeplats under någon tid för pretenden ens äftventyriga lif, och från hwartdera hållet försäkras att def mission haft den största framgång. Från swarande sidan har man welat påstå att pretendentens werkliga namn är Arthur Orton samt att han är slag:areson från förstaden Wapping i London. Detta slulle nu Ytterligare hafwa bliiwit deträjtadt genom från Australien medförda wittnen. Pretendentens parti åter tillkännager jublande att dess odwokater medföra den sannskyldige Arthur Orton, hwarigenom moissidans bestyllningar angående en wigtig punkt således wederläggas. Käranden, likjom swaranden, är angelägen att på f stämma den allmänna ovonionen för sig, od härigenom låter det fig förklaras att, innan förhandlingarne åter öppnats, man kmnar åt offentligheten hwad den ene eller andre tros skota tale till Hans fördel. Ar 1862 afled den dåwarande innchafwaren af Tidbornesta fideikommisset, sir James Doughiy Tichborne, sjelf den yngste af trenne bröder, hwilka hwar efter annan innehaft denna slägtegendom. Den utgör ett majorat på den manliga sidan och då den äldste brodern war barnlös samt den andre brodren endast efterlemnade en dotter, Kate Doughty, (hwilken spelar en wigiig rol i pretendentens berättelfer) hade således fideikommisset af denna anleding öfwergått på yugste broderns gren. Såsom rättmälig arstagare till James Tid)borne fans wid dennes död en späd sonson, hwars fader, andre jon till James T., aflidit dessjörinnan. I hans namn togs sädernegodset i befittning och det är jåledeå emot honom som de anipråt rik:as, hwilka nu framställas af den från en förment död åter upps:åndne Roger Tichborne, äldste fon till James T. och således framför fin brorjon berättigad till succession. Hwarför har emellertid denne så sent gjort sina anspråk gällande? Hwar har han wistats underz den långa tid som förflutit sedan sist något spår af honom anträffades? Förklaringen af dessa omständigheter bildar det romantiska under laget till arseprocessen. Roger Tichborne synes till fin nas turel hafwa warit on ej fullt hwardaglig menmfta, och de medfödda egendomligheterna utbildades önnu mera genom yttre förhållanden. Hans föräldrars äftenftap mar ej lydligt. Fadren, då en Yngre fom utan förmögenhet, bodde i Frankrike, till en del af ekonomiska ffäl, men till en del oc så derföre att hustruns, Rogers mors sympatier oc) fraplynne genom bildning och möderne woro franska. Den unge Tichbornes uppfostran gid i samma riktning, och när han, då utsigt öppnades för att Han en gång stulle blifwa inne hafware af familjegodset, mid 16 års ålder öfwersändes till England för att mid Jnfuiterkollegiet i Stonyhurst erhålla fin intellektuella fulländning, medförde han från Frankrike minnet af ett hem, fom enligt hans egen utsago war eit helwete på jorden, samt outplåniga spår af en första bildning, fom altid måste göra honon till en främling i sitt egentliga fädernesland. Ar 1849 wid 20 åre ålder utnämndes han till löjtnant nid det i Irland förlagda 6:te gardesdragonregementet. Här rönte den lille frunemannen, fom aldrig ens lärde fig att felfritt tala engelffa, ett blandadt emottagande af siaa nya kamrater. Han beundrades för sin djerfwa och skidliga ridt, men hane wårdslöfa klädsel, hans opartisia hållning — att