Norrländska Korrespondenten – 19 december 1871, sida 2

Prenumerations-Ånmälan. NORRLÄNDSKA KORBESPONDENTEN anmäles härmedelst till fortsatt utgifvande under år 1872. Då undertecknad nu för tredje gången vädjar till den stora allmänhet, som hittills med så mycken vålvilja och upmuntran understödt denna tidnings arbete i frihetens och framåtskridandets tjänst, är det med en innerlig känsla af varm tacksamhet för publikens ständigt ökade förtroende. Prenumerationen är publicistens plebiscit; det är då han söker och erhaller tolkets dom om sin verksamhet. En hvar publicist, som tänker högt om sitt lifs upgift och som med kärlek och glädje helgat sina krafter åt uplysning-bringande frihetetens tjänst, sätter visserligen sitt inre medvetandes, samvetets, utslag högst men går dock det förra ufgörandet till mötes med djupt och ödmjukt alvar. Jag gör det denna gång med större alvar än vanligt, eller de fleste. Det vilda, hämdfulla avfall, för hvilket min verksamhet i dessa dagar varit utsatt och som den anonyme vapendragalen trott sig berättigad utföra å den s. k. uplysta allmänna opiuionens vägnar, kan ej värdigare besvaras än med denna appell till allmänheten. Jag har stridt emot förtrycket i alla dess utgreningar: imot den okunniges förtryck under den uplyste, den fattiges under den rike, arbetarens under kapitalisten, folkets under byrakratien och dess vapendragare. Redan detta har väckt mångas bat! Kampen har uptagits utan bänsyn till person: alla anspråk på häpen tillbedjan och vördnadsfull dyrkan ha afvisats. Jag har till och med lagt i dagen den åsigt, att mer skall utkräfvas af dem mer gifvet är och att der rikedom, bildning, makt, anseende, privilegier öfverflöda der bör och öfverflöda rättsinthet, uphöjdhet i tänkesätt och handlingar, med ett ord: folklighiet. Jag har sett mig nödsakad framställa aumärkningar imot myndigheter, tillbakavisa deras maktlystna anspråk eller klandra redan i verket satt obefogad maktfullkomlighet. Bort med lagens mannamån till förmån för rikedomen; lika medborgerliga rättigheter åt alla som draga medborgares tunga! Se der den fordran jag vader det svart forflutua året hatt de fleste anledningarne att återkomma till. Och hätskheten har deraf på ett visst häll blifvit än större. Ett vet jag själf: så länge mitt hjärta klappar, så länge min tanke lefver, så länge min