Norrländska Korrespondenten – 16 december 1871, sida 2

Hwörjehanda. En unsödebintis berättad af Göteborgapostens krömit.stumnare. Cn hare, fom war mydet begifwem på kornpel, hwi ket är både wanligt od) con:meil-faut, war sullt ut lika begi wen rå att kika i fina motspelares fort, hu ilket åter är mindre wanligt oc alis ide con. u. e-il-saut. Nu begaf det fig, att han en afton dellog i ett wira-parii, nlljammans med en lika sarpsynt Jom sarkastist spelare den der genast upprädte fin mot pelares lika Åomana. Han lit honom en elertid ostörd hatas en fturd: wår man kikade på wanligt kädt maner ech tog hem det ena pelet efter det ans dra. Slutligen hade han sagt Wira i bögfta särg (ru er), satt sielf med må och hela ruter witen, undan agande funs gen och farman, ö wertygade fig genom en hassig fidoblick om att gran nen till wenster — den sarkastiske — hade funz gen solo, aniåg derjöre segern munren, då hon sjeli fart i lläpel, och Arn ssd. derföre o örsäradt på med sitt ruter-ess. Men, o we! i stället sör den surläng:ade knngen smnärwade femman bat nåtet ner pa ecsset, oc) då dem olydline ipelas un, oiriwilligt och helt hären, ulbrast: Fmwad poder, har herrn ruterjemman 27 möttes han af det artiga, men mördande swaret: Ja, sir heren, jag har för princip att alltid jätta ruterjemman bland föjlmerna! San du föga mej, t hwarför de österrikiska nlas nerna begagna twa ärgade trappar i fin uniform ? frågode en stäm:are någon häromdagen. — ÅSLm ... låtfe.. fm... — mumlade den tillfrågade, funderande på, om ej hörunder kunde dölja fia rågon sida af militärirågan? — nej ... hm . .. det kan jag werkligen int.. i l — Så fors, för att knäppa igen unisormen med, naturs ligtwis! bles det rejamma swaret. G. P. — -— —