Norrländska Korrespondenten – 5 december 1871, sida 3

IEA AE VISET SBI TALT LULLE ouldelser, finner fin tyngdpuntt. Flidan med krukan. J det berömra Klostret St. Just, beläget i en liten dal på gränsen mellan Spanien och Poriugal, du, som bekant är den store Kejjaren Carl deu 5:te efter fin tronassägelje drog fig tillbaka, finnes en staty af Flidan med trutan, hwarwid ett litet, föga kändt drama är sästadt. —mtring år 1780 stodo i grannssapet af Klostret ett prälktigt flott och en wader bondgård. wå slottet bodde en stön ung man, Ton Manuel, och i bondgå. den en tåd flida wid namn Marica. Don Menuel war på jamma gång adelss man, arust och lärd; något som är jälljynt både i Spanien och andra länder; i synnerhet utmärtie ban fig för den flidlighet, hwarmed Han förde mejjeln. en afton hade Marica den olycan att fördröja fig nog länge wid stranden af den lika ån, ur hwilken hon dagligen hemtade watiteen; hon lyftade krukan, jom hon långsamt sylt, upp på sitt wadra bu wud och begaf fig derefter på hemmägen, hallhögt ijungande en liten wija. Det finnes et Spansft ordjprak fom säger, att när en ung flida dar, få kommer der alltid on ung man och tröstar Denne. Äjwen här slog ordspråket in : Marica hudade, och plösligt stod Don Manuel framför henne. Men den stadars flicau försträdtes åå, att hon släpte krulan oc) den gid i siyden. Trenne månader efter detta sörsta möte wågade Don Manuel att föres:älla den stöna Marica för fin far och fin Heta fomilj, med bön, att de måtte tillåta honom taga denna fliaa till hustru; men den ftolte fadren u:strattade honom, Tå hotade Manucl, att upoffra fitt stånd och fin framtid för Bondflidan: Men fadren befalde sina tjenare att med wåld stafja flidau ur slottet. Manael söljde den ässkade, och beslöti att klappa på en annan dörr, på dörren till Bondens hus. Maricas gamla sar sprang upp hbom en tiger och irarade: 7Rik domen förmäler fig ide med fattigdomen och den ESpanffa grande zan ide med bondeständet. ... Ten unge herren mill före öra dig, mitt barn! Gå ni, Don Wianuel! och förblif hwad ni är, en adelsman; men du, min dotter! blif hwad din moder war en landtmans hedersamma hustru. J panien är föräldrarnes myndighet oir slränkt; altiå dömde Bonden fin dotter att klaga och gråta inom hyddans trånga rymd, uuder det slottete stolte herre infpärrade fin jon i de prunkande gemaken. Följderna af denna grymhet dröjs de ide länge att wija fig; en dag blidade Don Manuel omkring fig, utan att igenkänna någon och började tala ojammanhängande ord: han hade på samma gång sörlorat sitt förständ och fina ösons ljud. Från detta ögonhlick tilllät den stolte slottsherren den föraktade Marica, att ftanna hos den öls!ade, hwars ostiljaktiga följeslagersla, skötersta och styddsengel Hon blef. Den olydlige kunde ide väga nå got annat än min far! Marica! — Alt annat hade Han glömt. Så framleide han önver ett år, då han på en gång återfick fin syn och fin kärlek till konsterna. Han inneslöt fig i sitt rum och arbetade oaflåtligt. Med swårighet lydades det Marica, att en dag gömma sig och Manuels gamle faz der i arbetsrummet. Den jwagsinte satte fig ned framför en ftaty, från hwilken han aftog ett groft tädel e och iom han betraklade mcd hänz förelse och kärlck. De gömda åstådarne öfwerraskades af bil dens slönhet och artiftista iuländning. Statym framssälde en fliåa, och denna flida likrade Marica alldeles förwillande. Hon bar en kruka på humudet såsom Marica, då Mas nuel för sörsta gången säg den älskade. Marica kunde ide längre styra fig; hon gid fram, ffappade den arme swagsinte på axeln och frågade gråtande, hwars för han än widare begagnade mejjeln p statyen. Jag arbetar. Swem är den der flidan? Flidan med trutan. Ar det ide din älstarinna ... i marmor? 3 marmor? jwarade Artisten, hon har lif i sitt öga och blod i fina ådror: men jag likmäl ide ännu nöjd; huru flitigt jag än arbetar, få förblifwer hon dod alltid orörlig; sc hon lefwer ide ännu. Jag måfte wänta. Dagen demå begaf fig Marica ensam till Mannels rum, flyttade undau stalyen och stälde fig sjelf i def ställe, full komligt i den ställning fom bilden hade. Snart inkom Manuel och framträdde till det underwerk, hwiltet han wille giswa lif och rörlighet. Derpå tog han en mejel, för att förbättra något på sitt arbete och redan hade han höjt sitt werkiyg, för att dermed beröra flidans bröst, då Marica försträdt fattade konstnärens hand. O! hwilken lyda! utropade Manuef; hon har rört fig — hon är fulländad! Statyen nedsteg från piedestalen. Hon går! utropade den öfwersälle. Leende såg hon på honom. Hon fer mig! Hon ler åt mig! Hon igenlämer mig! jublade dåren. Marica fade fakta till Honom: Manuel! Min Gud! mumlade denne; hon talar, hon kallar mig mid namn, hon älskar mig! Statym gid emot Honom, oh han wek tillbaka för henne, ända till den mörkaste wrån i rummet; der föll Han på knä, i ångest och fasa; Hans drag förwredos förffrädligt; kalljwett betädte hans panna, hans ögon flöto och öppnade fig ouphörligt, hans läppar darrade ... Då böjde den lefwande Statyen sitt slöna huswud emot honom od) trydte fina läppar på den älskades panna; plösligt utropade Manuel utom fig af fröjd öfmer denna eldiga kyss: Marica! Marica! ch han flöt henne i fina armar, liksom fruktade han. att hans skatt ffulle tunna röfwas ifrån Honom, och nedjjönt wanmäkiig. Ett ögonblick fruktade man, att denna wåldsamma rörelfe stulle döda Manuel, men ännu amma dag upwaknade han ur fin wanmakt, lugn, förståndig och förälskad jom förr. Han igenkände fin far och kysste Honom på handen; Han is gentände Marica och trydte henne till fitt Hjärta, . . Detta underbara tilljristnande wäckte stort upfeende i näsian Hela Spanien, och de fromma tillskrefwo den Heliga Jung frun detta underwerk. Snart härester förenades ändteligen, genom båda deras föräldrars samtycke, de båda älskande och njöto tiljamnans en fullkomlig fällhet. En längre följd af år derefter fom Manuels Staty till Elaftyot i St Anmst