Charad. (För Norrl. Korrespondenren af H. R—m.) Ack, jag mins: då jag war liten War jag just en wild krabat; Morst war wiljan, glupst uptiten, Enslan war att bli soldat; Uppå trumman jämt jag skrälde Jjrån morgonen till kväll Och då jag med bössan fmälde, Tå först war jag glad oc säll. Högt jag stulle avanscra, Rädt likom en Hannibal Ekörda lagrar, rykte, ära Och bli minst en general. Jag trumpetens toner lärde, Vänflitigt alla dar, Men hwarpå jag mest satt wärde Det ändock mitt hela war. Härligt det ju hördes slalla Od jag drömde mig då gå Ut ati segra eller falla Bland de swenska gossar blå. Jfrigt bad jag min mitt andra Mit så blikwa offifer; Han min önskan hördes klandra Ropte wred: nej pass, mon cher. Skälswande från tå til toppen Utaf wrede ropar han: Jag tror, Pojke, att i kroppen Du mitt förfta fått, min fann, Ty få höres du orera; Men jag säger dig, min wån, Du är pojke än, ja, mera Wåt än nån bak öronen. Derpå intet mar att swara, Tigande jag blott dröp af; Uterstod fen drömma bara Om soldaten och dess glaf. Ordet meddelas nästa n:r.