Norrländska Korrespondenten – 30 november 1871, sida 1

Jo RE. ECfUUILSUIILI. torde man utan att beböfwa misstaga sig alt för mycket, funna antaga ott renna ökade import från tessa slänters sita uteslutante är att söta i hwad engelsmännen kolla en nation i fin belhet genomströmmande good feeling, fom alltid brus tar framkalla siegrat konsumtion i te flesta viktningar. — Att unter få gynnsamma HN prifen skulle bälla sia uppe, war hett naturligt, svanerhet fom man motsån små lalerd-bäflvisgar till följo of många flettningsleders canwändbarhet. Den ringa förlusten å franska träwarubus, fom drobbat wåra exportörer, är deremot nå:slnianre att söka i det solita sätt, på hwilket de fransta träwaruaffärerna bedrifwas, ty under det man på andra stätlen er. mpe (mig i En: tand, sinndom äfwen inom denna bransch hänaifwer sin åt en icke jällen riskabel spefutatien, will ret synas, fom om te franska träwaruhusen byaaa beta fin affirsrörelse på den fonfumtion, fom finnes för banden eller för närmaste fromtiten, entist tillförlitliga beräkninzar, bör kunna iuträffa. At: en sadan, vå llek berätning aruntor affär ide är e nad alt stapa en hastia ritetom, må wara en sann! ina, Men målet binnes teck, om eck någect sednoare, och man bar under titen ide warit utfott för möjligbeten att på fort tid ruinera Je Häri är ockjå att söta ren ahmänna fretit ör feliditet, fom de frans ska träwaruhuser ätnjuta, od att tdenna kredit icke är ett tomt ord bewisas båfstareraf, att måra trär worusrpertörers Jörluster å Frankrite, såsom wi ärwen nämnt icke ene äro nämnwärra. Gt af wåra förnämssta exporthue bärstädes, fom mir krigets början bare för öfwer 1,000,000 francs i werlar, ute, bar fött tem alla lyckliat intöfta, föru om en liten rest på några tusen francs för bil: sas ingående dock tär sinnas goda utsiater. Tees serli en bafwa de franska töpmännen i allmänhet begagnot fia of tet aenom tillfällina lanbeslämmelser mergifna moratoriet, men vå ve för den öfwerskjutanre betalninastiten betalat ränta, är beron ingentina ett såga Hwilta utsiater dan norrlånrska trämaruffeppningen — fom nater senare tiven äfven i betyrlia skala, fålunda mid ett af de förre fårmerten änta till 15 prosent af bela afskeppninaen, tiUpodogjert fig dels skurna, dels wanfantade brårer — fan hafwa för nåufemmaare ars såsena, kan man wisjerlinen ide mer någon tillförlitlig arad af wisshet filulsäsa, men mycket antagliat är tet rod, att slereningen skall blifwa mocket liflia och att prisen skola stina med 3 a 5 prosent, äfwen om, såsom troeliat är, ide nånon öfad export tom. mer att ega rum til Fravkrite. (e. N D. A.) Om lappmarken skrifwes i ett bref till Westerbotten bland annat: Ybland lappmorkssocknarne är Wilhelmina socken, oaktadt dess läge, ganska aynsamt lottar. Den wälrian Ånaermaneljwen, fom genomflyter hocken, har lemnat och lemnor bättre jorvaflanrin: sar än Umeåelfwen. Jeremånen i Wilbelmina är af bättre bestaffenbet. Kalkhalten i jorten är storre än i Lyckjele lappmarf; orsiendkalf finnes mid Malgomaj; inwid Bolysjön låta ärter odla sig och bäftbafren, ammal fänninzewäxt för mergel, förekaemmer bär fom oräs. Den stenjord, fom anwåndes för får, bir mycket dyr — 320 rer pr tunsand, och ändock återstå hwarjehe: da arbeten, innan sård fan ega vum. Sårenorlina hålles ännu kvar på höjterna; te lägre ber länna markerna anwäntas till aräe. Will man anställa en jämförelse emellan lappmarten ech nes bre landet, i fräna om myrmarker, måste man nåra ncg tiuerfänna lappmarken företrvädret, to hnarest i kustsocknare har man nånon nämnwärd flottor på stogamprar, då i lappmarken nära non den mesta sloltern utnöree af ssälfwåxante myr: mark. Jnom Wilhelmina är aräemärlen got, be: tena kraftiga. Odlare wallar wir Swannäs bure rikligt af klöfwer, mild wicker samt andra wärterika förerwärter, lika gera jem någonfin på ner re landet och i andra trakter. Kreatureskötseln bar cck inom denna focken en wacker fromtir. Under förlitet är bar ijrån secken enligt upaaft förjålis af kreatur oc latunårreprodukter för 24000 rer. Wätl wore oc, om ren stora jortbrufanre menigbeten i lappmarken mer arbetare på gräs än fö trededlina, allretes uteflöte ven sernare, ter tet nisar fia, att man arbetar emot natur en, men ceremot förwäriwa i siat i alla mölliaa anwändbara metoder för åftorfommante uf aräs. Detta blir vet billigaste, tet fräswer mindgre dangwärken mir stäörd och avg än hwad annat man orlar, tet flår sållan felt i wårt klimat och temnar satrafle stöcet för jortbrunets iramåtslritanre och utmed lina. Mer ven rilumiug det swensla jertprukenum:era tagit, är bet mer ån sananolitt, ot smör