Norrländska Korrespondenten – 25 november 1871, sida 3

Fågeln i Buren. (För Norrl. Korresp. af H. R—m.) Min lilla wän, att du kan sjunga så, Fastän i stälträdssell du arme sitter! Ack, nog jag tyder att det höres gå J moll ändå rått mången gång ditt kvitter. Ack, kanske när man dig till fånga tog, Att du en män nordan skog ren hade För hwilken du din drill — så lydlig — slog; J frihet, älskad, war du sångarn glade. Titt lilla hufwud, ser jag, sånker du, O, det är grymt, att dig i buren twinga. At slogen jer jag att du tittar nu, Hur lydligt om du dit dig finge swinga. Med kditter swarar du. Ad, jag förstår, Du menar att jag anat rätt den gången. Tänk, hur din wån nu hopplöst mwänta får, Att än en gång af dig få höra fången. Du dina wingar spänner som till flygt Th drömmer åter dig uti naturen, Då du mar fri oh ej af bojan tryckt; Förstås: med bojan menar jag då buren. Wäl går på dig just icke någon nöd OM derför på din tackjamhet man litar, Ty hampjrö får du ju i öwerflöd Och fe, man ger dig äfwen soderbitar. Ad, sådant namnam föga wärde har; Nej, bättre war när du fid supera Uti det gröna, fom i fordna dar Och mid hwar rätt din maka kurtisera. Om bur och fönster jag fick stänga opp — At dig en lydlig frihet det ju bringar — Att jag fid je dig uti furans topp Än swånga kring med lösta wingar. Men ad, en wäktare du arme Har, Som egoistiskt af din fång mill njuta. Om, lilla wän, jag i ditt ställe war Med sång och kvitter skulle jag då sluta. Lyd du mitt råd min wän, håll dig blott stum, Tå kansle möjligen du frigjord blifwer; Ty då förklaras du båd trög oh dum Och flik merit en föga njutning gifwer.