Norrländska Korrespondenten – 25 november 1871, sida 2

mig att göra alt hvad i min förmåga står att göra honom lifvet drägligt? Du talar bra, återtog Egeria med bitterhet; det är blott skada att han ej kan höra dig. Annars skall jag säga dig, att det är gement att vara så inbunden som du; till mig åtminstone, som slägting, borde du kunna sjunga rent ut; jag är i sanning vida bättre än du, ty jag döljer VÄ för dig mina tankar och säger altså att .. IJst, Egeria! utropade med sann värdighet Eva, i det hennes klara öga med förakt hvilade på Egeria, som, darrande af ondska, satt der med ett hånlöje på lapparne. Tyst, Egeria! och uttala ej ord, dem du vid full besinning skulle komma att ångra. Åh, svarade Egeria trotsigt, jag hvarken återtager eller ångrar ett enda ord af hvad jag sagt. Jag tvärtom tillägger, att du gjort alt för att uttränga mig hos den gamle krutgubben och att du också lyckats. Det enda jag ångrar är den tid och möda jag förspillt för att roa och sätta lif i honom, men nu är jag led åt besväret och ger honom så många som flyger och far, det gamla nötet — jag reser min väg midt för hans näsa. Det var hederligt! inföll majoren lakoniskt. De båda kvinliga slägtingarne uppgåfvo ett högt rop af öfverraskning. Om åskan slagit ned framför Egerias fötter, hade hon säkert blifvit mindre förvånad och förskräckt. Men efter ett par minuters besinning rusade hon fram till majoren och kastade sig för hans fötter.