Norrländska Korrespondenten – 25 november 1871, sida 2

men märkte, till sin gränslösa harm, att denne vida föredrog hennes syssling, den unga, glada Eva. Fåfänga voro nu hennes försök att återvinna den smula gunst majoren i början skänkt henne. Dock försökte hon i det längsta sin lycka, tänkande att trägen vinnerd. När hon såg sin ädles frändes åkrar och ängar, hästar och kor, samt dessutom — såsom det heter i auktionskungörelserna — hans möbler och husgerådspersedlar, linne, sängoch mansgångkläder m. my, tyckte hon sig innerligare än någonsin fästad vid honom och kunde numera ej tänka sig möjligheten af att gå miste om alt detta. Det var en eftermiddag. De båda sysslingarne sutto och sydde vid ett litet bord; majoren satt i gungstolen, fördjupad i läsandet af en tidning. ? Att dukan vilja påstå någonting så nedrigt, Egeria! utropade Eva och fällde af förvåning och harm arbetet i knäet, kastande på Egeria en förebrående blick. Det både vågar och gör jag, svarade denna med af vrede flammande kinder. Ingenting annat än beräkning kan förmå dig att sitta dag ut och dag in och hänga öfver gubben och göra dig till att skrifva hela plakat till honom på taflan. Men hans olycka, då! frågade Eva med tårar i ögonen, )år du nog känslolös att icke finna denna värd ditt innerligaste medlidande, och tror du ej, att om han vore lika fattig som han är rik, denna ensam skulle förmå