Norrländska Korrespondenten – 25 november 1871, sida 2

hon hela eftermiddagen var ute och ej syntes förr än vid aftonbordet. Då suckade majoren i sitt sinne och tänkte: hvad den ungdomen är ostadig ändå. Men derjämte tänkte han, att en timma tillsammans med Eva var trefligare, än en hel dags sållskap med Egeria. Majoren blef vid dåligt lynne och önskade derunder stundom båda slägtingarne dit igen derifrån de voro komna. Då hände sig en dag hvad som händt en gång förut för flera år sedan: majoren fick ett slaganfall. Mamsell Egeria skrek och vred händerna, samt kem sig ej det ringaste för, oaktadt hon tusende gånger läst i romanerna om den rådighet dess ädla hjeltinnor? vid dylika tillfällen voro i besittning af. Eva deremot, som aldrig i hela sitt lif läst fler än trenne romaner, sände ett bud efter kushållsmamsellen och ett annat efter klockaren, som genast öpnade ådern på den sjuke, hvarvid han kom till lif igen, fast han flera dagar derefter var fasligt matt, och när slutligen denna mattighet gaf med sig, kvarstannade endast en fullkomlig döfhet. Nu var det verkligen synd om majoren och ingen tycktes bättre inse detta än lilla Eva. Alla utflykter kring berg och backar inställdes; tålig och mild satt hon vid den gamles sida och underhöll med honom ett ständigt samtal förmedelst en griffeltafla, hvaraf alla, som ville meddela sig åt majoren, hädanefter måste betjena sig. Äfven mamsell Egeria försökte att på detta sätt göra sig intressant för sin ädle frände,