Mvilkendera? (Forts. från n:o 131) Några dagar förgingo. Mamsell Egeria gjorde alt sitt till för att på sitt vis vara sin slägtinge till nöjes. Hon följde honom icke allenast, nej, hon förföljde honom, än erbjudande sig att läsa tidningarne för honom, än någon obeskrifligt intressant roman af gamla skolan, och deri hon alltid fann en viss likhet mellan hjeltens alla dygder och fullkomligheter och sin ädle frändes. Majoren, som, ehuru han stundom hade för vana att brumma litet hvardagsvis, var en i grunden tålmodig och hederliy själ, såg idel välmening i alla Egerias försök att roa honom. Också uthärdade han denna välmening hela fjorton dagarne, men då började den nästan bli honom för öfrermåktig, och det var med en känsla af lättnad han vid mamsell Brummers bortovaro på ett par veckors tid uppdrog åt mamsell Egeria att förestå hushållet. Ett afslag behöfde han aldrig befara. Den ljenstaktiya mamsellen kunde aldrig säga nej åt sin ädle frändes begäran. IIon bortlade ögonblickligt romanen för att taga till vispen och slefven. och majoren andades åter. Så snart mamsell Eva blef underrättad om denna förändring, hände sig, till majorens stora belåtenhet, att hon hela timmar kunde sitta inne och prata med honom, samt till och med sjunga vid det gamla kFlarärce en och annan glad sång. Uen så kunde också hända, att