H Öuri oh B. en pligtförgåten uprorsmakare, i moraon är förhällanret omwändt, endast beroende af lyckans sliftningar. Och om unter striden en titrunkt inträffar, då båras malt är lika? Förs mocligen bör folket tå förhålla fig neutralt, Wi bekänna, att wi ej funna tänfa oss ett oförsyntare tillbetjanre af framgången. — Skulle mi måga ess in på ett försök till tolkning af det ifrågawar rande bibelordet, få mille mi deri endast fe en på: minnelje derom att försynen Icter äfwen staternas öten, och att det är försynen, som gifwit ett land den regering det eger; bwillet allreles ide strider emot folkets rätt att afskurda fia en regents herrawälte. Lita wäl skulle man funna föra, att det är antlöst att hämma en eltswåda, att söka släcka en farsots framfart, att motarbeta en omftörtnins gens apostel; ty alla dessa plägoris äro ju äfven sända af försynen. Man fon anmärka, att på den punkt af historist utweckling, hwartill wärt felk och wärt land hunnit, det teoretiska förnekandet af uprorsrätten als ide fan anses innebära någon wåda, tå wi efter all sannelikhet aldrig torde komma i behof att anwänra densamma. Wi hoppas detsamma, men wåga teck ej profetera: föga mer än ett halft ärhundrare är ännu förflutet, sedan denna rätt behöfte anlitad. Att förnefandet af denna rätt innebär någon praktisk wåda, tro för öfrigt ej heller wi: i handlingens stund följer menniskan fitt famwetes bud od) ej några abs:trakta teorier. Det betänkliga ligger blott deri, att reliagionens anseende swäfwar i fara, om i ett kritiskt läge, hwad fom anaifwes såsom def bud befinnes firidande mot samwetets röst. Wi ide blott önska utan åfwen tro, att den stund är fjärran, då en sådan konflikt hos of fan komma att inträffa, och ingen må tolka wåra ord så, fom skulle mi wilja upmana ett folk atl lätt sinnigt lasta fig in i ett uprors wåtor: sällan fan uprorestiftaren beräkna alt det onda, hwilket hans företag fan föra med fia, ännu mindre hwad frulter tet fan bära. Moget bör ett folk öfwer: tänka hwad def frid tillhörer, äfwen uppenbar orätt bör tet till en tid förrraga, alla andra me: vel bör tet försöka, innan det priper till denna förfärliga ultima ratio. Men såsom ett ultima ratio måste uproret erlännas. Wile wi tillåta oss en liten elakhet, skulle mi till oc) med funna påstå, att uprorets absoluta förrömande är en ins fonjelveng från den bibliska statslärans synpunkt. Prerikanten nämnde Zeremias, och detta för wär tanse tillbaka till gamla testamentet. Huru ofta framställas ej der upror fåfom priswärda, såsom af Gur ssjälf anbefalda! Men om uprorets absoluta fördömande också ej merför annan wåra, få medför det åtminstone den, att nationen bibrinzas en skef upfattning af menft: ligbetens och fin egen bistoria. Sedde ur denna synpunlt äro Engelbrekt och Gustaf Wasa aurtöfe kränkare af öfwerhetens gudomliga rätt, wårt nus warante ftateffid hwilar på en likartad synd, be gången af 1809 årg män, de tyske protestanternas metständ mot Fertinand I är fördömligt o. s. w. En stor del af hwad wi äro wane, och tet med skäl, att anse för wåra dyrbaraste historiska mins nen, blir minnen, öfwer hwilka mi mäste blygas. En såtan upfattning af historien är förwisso ej egnad att höja en nations själskänsla, och sårskildt war bet ess pinsam:t att bland ähörarne till denna pretikan äfwen fe lärowerkets unadom, fom får lunda fick höra läror, utan twifwel snörrätt mot: satta dem deras lärare söka hos dem inplanta. Hernösandeposten slutar med önskan, att pres dikanter, då de tala om makars inbördes rätta jörhålande, förhållandet mellan husbönder och tjenare, mellan öfwerhet och undersåter, måtte tillse, att deras framställning är lämpad efter den utweckling, hwilken rättsbegreppet sedan Kristi tid wunnit, med ett ord, att tanken på en biblisk ftat8z och samhällslära fullkomligt uppifmes, lifs fom man rertan gifwit den bibliska naturläran före lorad. Deremet ertänna wi, säger tidningen, mils ligt Kristi lärdomar såsom ewigt gällande för alt vet rent personliaa, alt fom fan anses för naturliga pligter, oberoende af institutioners upkomst, modifierande eller fall. Kurfiveradt af of.