2 Hernöfantsposten fortsätter i sitt sednaste num mer upsatsen om hwad titningen kallar den bi bliska statsläran. Tidn skrifwer: För att testämma, hwem fom är att anse fås fom rätt öfwerhet, utgick predikanten från bibelordef Den öfwerhet fom är, heu år skickad af Öuri, en i wårt tycke sannerliaen farlig sats. em den telkas få fom skette. Tagen efter bok: stafwen innebär ten nämligen intet annat än wåldets och den råna styrkans försutanre oM ett lör: hånanre af all rätt. Den fom, genom hwilka medel och på hwilka wägar soem hälst, lyckats winna maft nog att göra fina gottyckliga målrsbud åtlytta inom ett rile, är efter denna åsint def rättmätiga öfwerhet, hwilken tet är innemwå narnes meoraliffa pblistottiyva. Previfanten frame höll uttrycktigen, att ve omerei, hbwarigenom berrskaren wunnit sin makt och tet sätt, hwarpå han anwänder densamma, i detta hänseende ej göra nägot till saken. Han erinrade nämligen dels om Seremiad förmaning til sina landsmän att wara konungen of Babel unvervånige (Pwil: ten pred. efter fin stäåntpunkt naturligen ej lunde anse för ett blott afråätande of ett upror, fom i alla sall skulle hafwa warit fruktlöst), tels rerem, at den herrskare, fom innehade ven romer: ffa tronen wid ten tid, vå Kristus yttrade sitt ÅGifwer kejsarenom etc., wa Tiberius, hwars tyranni målades i ve mörkaste färger. Folken blifwa på detta fött rätts-ech wiljelösa hjortar af fänad. ve ber ide må öppna fin mun mot den fom klipper dem och leter vem till slagtbänken. Prerilanten förnekade belt och hållet den dyrbara och från den naturliga moralens synpnnkt owederfägliga uprorsrätten, feltets nörwärnsrätt mot inlrättaren och wåltsherrskaren. Mir under de första århundrarenas förföljelser Rems kejsare befalde de kristna att offra eller dö och deras rer ligiösa öfwertygelse förbjöd dem att wälja det förra alternativet, få mar ret, enliat prerikantens emröme, deras unterjätliga pliat att willigt un derkasta fig vet senare, att ej genom flykten föka untandraga fig trörsstraffet, lånat mindre sätta fig till motwärn: påbudet mar moralistt bindande lag, emetan det utzått från kejsaren, och predikanten ignorerate fullkomliat wåra dagars äsigt derom att ett påbut, om oc utsärdadt uuter alla fonftis tutionela former, år att anse såsom olag, få widt ret inkråktar på samwetets frihet ech rätt, en äsiat, bwilken skoarpt framhöls af be ätle ameri: kanske män, hwilla, i strid mot lagarne, pjorte til fin upgift att förbindra till Norestaterna rymda negrens uttemnanre till fina s. k. egare Wi hafwa aldrig hört, att desse patrieter williat öf. werlemnade sig i myndigheternas händer för att undergå straff. och om de första ärhundradenas martyrer handlade på motsatt sätt, torde detta få tilskrifwas en fanatism hos re fenare, fom ej tillät rem att lyssna till förnuftets röst. Wi sade, att äsigten om öfwerheten såsom sånd af Guti, på nu beskrifna fött upfattad, innebär ett förhånande af all rätt. Låtom oss antaga, att en undersåte böjer uprorsfanan eller att en fråms mande herrskare anfaller landet med krig i syfte att underlägga fia detsamma. Till en början är ret vå, eniiat denna äsigt, folkets pligt att troget stå fin lenung bi, men ffulle tennes lyda då i nedan och usurpatorn eller eröfraren fommaifaftisk besittning af makten, få blir tet deremot tolkets pligt att stå denne bi, äfwen mot den förre rättmätige konungen. 3 dog år ÅA. ffidad af Kursiveradt af of.