samfundslif iakttaga maximer, hwilka under ans dra förhållanden sakna all betydelse. Och om nu Kristus och apostlarne någon gång sysselsätta fig med samfundsförhällanden, få liver det wål intet twifwel, att de afse fin tids samhälle med alla dess widlådande lyten, nd) ej samfuntsformer, ywilka ett par åärtusendens ytterligare utweckling kunde komma att ffänfa werldern; belt wisst skulle vet hafwa warit fåwiskt af dem (man sröte fia ide på ordet), om de för fin samtid bare welat fram: ställa en undersåtes pliater, sådana fom dessa ger stalta sia wid ett kenstitutionelt monarkiskt eller republifanslt samyålesfic. Som bekant trotte fig försworarne af flafweriet i Amerika funna till stöd för fin åfiat åberopa wiesa uttryck i skriften, och utan twifwel gåfwo de dessa uttryck en riktig bokstafstolkning; men hwad de förbisågo war att apostlarne, hwilka sörefunno slafweriet såsom en institution, den de saknate makt att med eng ftör: ta, gåfwo de till Kristi tro omwände slafwarne råd huru de unter såtana förhällanten maste skicka fis, utan att de derföre gifwit någon sanktion åt ven förhatliga institutionen. På samma sätt torde de bibelord, hwilka så stränat betona hustruns stylcighet att wara fin man underdånig, ett bur, fom ren nuwarande tidens anta har swårt att smälta, wara att anse säsom en regel för den gifta kvinnans upförande under de förhållanden, som egde rum på Kristi tiv. Låtom ess taga ett tredje exempel af witsiräcktare omfattning än de föregåente. Mången bar stött fig på de flereftär des i Kristi egna ord förekommande upmaningar til tålmodig undergifwenbet mid alla oförrätter, fom funna tillfogas oss, och man har nelat finna en brift3 deri, att alla förmaningar till energisk kamp och strid för det råttas förwerkligande inom samhälle och stat saknas. Saken är dock, efter wårt åskådningesätt, mycket enkel: de yttre förbåls landen, unrer hwilka det judiska foltet på Kristi tid lefte, woro ei sårana, att re metgåfwo frisk och kraftia werlsamhet inom det offentliga lifwet; det war ingen för nationela reform: eller frihetssträfwanden passande tid, att rättsförhållandena woro såtana, att det bästa den förtryckte och före orättare lunde göra war att liva och tiga. Efter dessa förbållanden lämpade Kristus fina förmas ningar. Om denna wår uffattnina är riktia, få åligger tet en bibeltettare att mid alla bibelerd, fom röra samhällspliater, nogaranneligen tillse, buruwita be funna tillerkännas en betydelse för alla tider eller envaft för den tiv, hwilken de till: böra. Försummandtet bäraf lerer til sårana följ: ver, fom den predikan, hwilken närmast föranledt denna upsats, företedde. Då nämligen predikanten wille hos sina åhörare instärpa de undersåtliga pligterna, framställre han öfwerbetens ställnina till folfet på ett sätt, som ej i minsta mon motswaras af nutidens fivilifes rade länders statsförfattningar. Den konung, bwil: fen wi upmanades att troget tjena, war uppen: barligen en orientalisk despet, en romersk inperator, als ide Sweriaes konstitutionele konung; det war en konung, bwars personliga wilja war lan, fom egkte att efter gottfinnande utkräfwa skatter, öfwer hwilka han eade oinskrånkt förfoga, fom eade att straffa och belöna efter sitt nådiga behag. Hwad werkan skall nu en dylik framställina från predikstolen bafwa? Antingen att åhöraren fin: ner alt detta wisserligen wara wackert sagdt men otillämpliat på ven werid, hwari ban lefwer, hbwadan han oc ej deraf drager någon nytta, men möjligen fon komma till den tanke om den kristliga predikan, att ren intet annat är än en tras ditionel presterlia jaraon; eller att ban, hwad äns nu wärre är, werkliaen tager pretikantens ord på auwar och anser såsom sin kristliga pligt att så mydet fom möiliat afhålla fia från deltagande i utöfwandet af nationens konstitutionela rättigheter, såsom innebärande en otillbörlia inskräånknina i konungens af Gud förlänade oinskrånkta myndig het, att han, om han erhåller och onser sia kunna emottaga ett representantupdrag, aktar fig förbunden att utan pröfnina och egen tanfe med fin röft understödja hwarie från konunaen utgånget för. slaa, bifalla bwarje af denne äskad skatt, med ett ort att han blir en dålia medboraare. Skulle det t. ex, — wi förutsätta nu något som, bwad wårt land beträffar, är en orimliahet —, falla kouungen in att söka uptaaa en ej of rerrefentar tionen bemwiljad skatt, afsedd att befrämja någon hans enskilda fördel, få måste den bibliska ftatelärans anhängare genast wara redo att betala, hywad fom kråfwes. Predikanten framhöll nämli. gen sårskildt, med anlednina af sin text, hurusom det war judarnes moraliska pliat att betala den statt, fom pålades dem af den romerske fejfaren, fom med wåld underlaat fia deras land och fom får helt andra ändamål än främjandet af deras båsta anwändande de af dem utpressade penningar. Och hwadan denna mot alla naturliga rättebegrepp A. 44 F.