Norrländska Korrespondenten – 16 november 1871, sida 1

— WCG U — RS NRA är åtföljd af en mängd tabeller samt åtskilliga arafiska framställningar. Författaren har sött wisa att de goda skördarne bidragit till folföfnina, de dåliaa till folkstockkens förminskning eller ätminstone mindre hastiga förs ökning. Förf. betraktar äfwen skörrarnes inwerkan på andra förhållanden inom wårt land, nämligen de politiska befolkningens fysiska utwecklina, def rättstihstånd jamt ven etonomiska och finansiela ställningen i land t. Ait störrarne hafwa stor inwerkan på antalet brett, synnerligen på stökd och snatteri, år en känd sak, och de sammanställningar, författaren gör, lemnar oytterliaare stöd för denna sats. Under dåliga år och wid misswäxter tilltaga brotten mot enanterätten, och ve ströängaste straffbståmmelser blifwa utan werkan Citer gora skörrar, då ars betetillsällena också wanliatwis blifwa rikare, aftager antalet af dessa brott; och tetta wijar tydliat riktiabeten af orrtspråket: Nörden har inaen laa. Under de sednaste swåra åren steg antalet af tiufz nadgbrett, för bwilfa persener blifwit saffålda från 1,569 år 1865 till 2,0235 år 1866, 2 420 år 1867 och 4,659 är 1868. Talanke siffror! 3 midten af förra århundradet frambraate mårt land unter ett merelaort skördeår omkrina 4, millioner tunnor säd. J början af 1770-talet bade mi hunnit til 4,700.000 och 1802 till 5, 300,000. År 1809 wero mi redan uppe mid sex millioner, 1816 wid 7 och 1820 nära 9 1 millioner tunnor. 1868 — tet bålisa året — hade wi en sförd på 14 1 och 1869 på 19 millioner tunnor. Wåra skörrar bafwa såletes sedan århundradets början ungefär fyrdubblats. 1858 års skörd fan beräknos till ett wåärde af 150 millioner, Då bör och forerwärter ide äro inräknade; 1868 års skörd, fom mar under medelmåttan, mar wård nära 200 millioner och 1369 år8 minst 215 millioner Ai 1869 års fförd utfördes till ett wärde af mera än 37 och en half millioner och af 1870 årg fförd närmare 41 millioner. Dödsfall. En af Lunrts åltsta och werksammaste merboraare. akademi bokbandlaren, R. W. O., C. W K. Gileerup bar, efter nyss udnåörda 71 år, slutat fina daaar Man fan, säger Lunds YIW6lv, utan att säga för mydet, påstå, att ret mar aenom bonom fom en ordnad bethandet först fom till stånd, åtminstone inom förra Sweriae. Ty från att wara en obetydligbet och merenrelg i beroende af utlandets fackmän, bare handeln med böcker of honom branats upp till en af de mest framstående och indrägtiaa affärer i wårt lont. Bretwid fiälfwa bekbandeln utöfwade han tillika en rätt betydande förlagswerksamhet. En gifwen följd af ministerkrisen (vttrar Norr köpinas tirningars Stockbolmsbreistrifwart) blef ben, att konnnaen nöraares inställa fin tillämnade resa till Danmark, för att deltaga i böstiaaterna, och få aodt mar ret; tv han fer, tywärr, för när. warande ide ut att tåla wid några större kropsliaa anstrånaningar. Han är blek, mager och af. tärd, få att man knappast känner igen bonom, och, af Ytan att döma, måtte bang lynne ej häller wara det båsta. Jaa sån bonom sednast på teatern häromaftonen, i sällskap med Östaötabertiaen, och, såwitt jag kunre märko, upplifwades ban under bela aftonen ej af ett enda leende, unber det att hertigen deremot synbarligen war wid det bästa lynne. För att gifwa Er ett bearepp om mår goda konunas nuwarande ottre menniska, fom, aifwe Gus, snart måtte återtaga fin forna form och fära, will jaa anföra ett var anefroter, båra janna och ur fullt ut lika aod fälla, fom ve stora tidningarne hämta fina nyheter om ministerkrisen. Konunaen war båromdagen, enliat fin wana, ute och promenerare på midragen. Då han mid bemkomsten passerare förbi den gardist, fom stod på pest mid ingången till syrwestra slettefloreln, och Martiasonen ajorde den wanliga honnören, stannade konungen och tillsporre garristen på sitt wanliga rättframma fött: Ränner du isen mia?2 Ja, Gud beware ers kunglia börbet! blef sworet. Gardisten trodre, att det mar prins Auaust, med hwilken konungen nu werkligen bar en påz fallande likbet, til och med till kroppsställningen. Konungens swar på karlens fromma önskan torde waora lämpliaast att ide återgiywa; nog af, att ban blef förargad öfwer misstaget. Se här den andra anefroten: