Norrländska Korrespondenten – 9 november 1871, sida 2

egenskaper, var mera bojd för att antaga henne. men kan betviflade stundom att hon, i anseende till sin ungdom, ordentligt skulle kunna bestrida platsen, och majoren var sjelf ordentlig, ända till pedanteri. En dag, när majoren mer än vanligt undrade kvilkendera han skulle välja, temligen obekant som han var med dem båda, fick mamsell Brummer en ide: Bjud hit dem båda öfver sommarn och nämn ingenting om att jag skall bort till hösten, så får majoren se hvad han tycker. ?Besitta mig har hon icke nu en tanke, som icke är så dum, medgaf majoren. ÅVJag bjuder hit dem — skolmenniskan har ändå ferier — så får jag se — kanske duger ingen af dem. Följden af bjudningarne var att dagarne före midsommar en vagn stannade framför stora trappan till majorene egendom Grunkenborg. Mamsell Egeria, den älsta, steg först ur och omfamnade högtidligt majoren, som nästan fann sig en smula förbryllad af hennes värdiga hållning. Ni har låtit kalla mig, ädle, faderlige vän ! utbrast hon med tårade ögon -ni vill ännu en gång se mig i ett hem, det jag ej gästat sen barndomens dagar — haf tack, frände! och tro att jag väl behöfver denna vederkvickelse efter arbetsveckans mödor — måtte jag också kunna vara er till någan trefnad! Den der är då antingen läserska eller är hon galen af romanläsning, tänkte majoren, seende med hemlig bäfvan huru de långa lingula lockarne slängde för vinden. Gud bevare mig för den