Norrländska Korrespondenten – 9 november 1871, sida 2

att — som majoren uttryckte sig — Fria till länsmannen. Detta majorens uttryck var bara afundens språk, påstod mamsellen. Och visst är, att så var, ty mamsell Brummer var en i allo förträfflig person, rask och verksam, med ett litet kapital af några hundra riksdaler och ett ganska småtrefligt utseende, samt med, som bönderna på majorens egendom uttryckte sig, ett sådant godt mathjertad. Ordet låter underligt, men är ganska betecknande och tyder, som man finner, på villigheten att afhjelpa medmenniskors behof af lekamlig näring. Med alla dessa egenskaper förstås nog att mamsellen ej behöfde fria sjelf för att få sig en man och att, om hon vid fyllda 46 år ännu var ogift, var detta hennes egen skull; hon hade nemligen velat se sig för, innan hon bortskänkte sina ande liga och lekamliga håfvor, och deri hade hon gjort rätt. Nu var saken den, att majoren hade tvenne kvinliga slägtingar, hvilka skulle kunna förestå hans hus; icke att han wille ha dem båda, men han undrade storligen hvilkendera , han skulle välja till denna förtroendepost. Den ena af de båda ifrågavarande damerna var en mamsell om 30 år, som i flera år förestått en liten skola. Majoren var hennes enda lefvande manliga slägtinge och det tycktes således, som om hon varit den till platsen mest berättigade. Den andra återigen, dotter till majorens kusin, var endast 22 år och fattig, äfven hon, men glad och liflig som en lärka. Det var ej utan att majoren, till följd af dessa hennes