Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1871, sida 2

Två gesäller, som fått mer i hufvudet än tillbörligt var, skulle passera en träbro, som förde öfver en strid och djup ström. Månan stod full på himmelen och tycktes vilja utskratta de två fulla på jorden och spela dem ett spratt. Plötsligt stannade den ene och ropade: Häåll, der är ett bräde borta ur bron — fall ej i strömmen! Han gjorde nu ett dugtigt hopp och kom lyckligt öfver: den andra blef stående stilla och lyfte än den ena, än den andra foten, och hoppade slutligen, så mycket ruset tillät honom, men föll och ropade: Aj, kära bror, hjelp mig jag föll i strömmen! Den andre hade ett medlidsamt hjerta och började att hala upp kamraten, som låg — på bron. Då han slutligen fått honom på benen, sågo båda sig om, betraktade slutligen det urfallna trädet. För tusan?! sade han, som hoppade så galant, der finnes ju intet bräde lossnadt — det är bara skuggan af lyktpåleni. — Och jag har ändå ganska illa vrickadt min fot vid språnget, jemrade den andre.