Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1871, sida 2

så närgången och om jag dermed kunde såra honom, men så tänkte jag, att han är för gammal och erfaren räkenskapsförare att upptaga menniskors afsigter och handlingar i rasande kolumner. Altså gick jag. Det var hög tid, kan jag tycka. Elfte timman kära doktor ! Doktorn tog sin hatt och käpp. Jag har alltid haft en viss smak att se lifvet i dess mångartade skiftningar och menniskorna under de vexlande ödenas olika inflytande. Detta jemte det intresse, jag fattat för den omtalade sjuke, ingaf mig en stark håg att följa doktorn. Han biföll det, lofvade att föreställa mig som en embetsbroder, med hvilken han ville rådgöra. (Forts.)