Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1871, sida 2

Den gamle vaktmästaren urladdade ännu sin harm öfver verldens uppoch nedpåvända gång i några mustiga anmärkningar, hvarefter han ånyo såg på sin klocka, och fann att han icke hade mera tid att aprata borto denna gången. Hans berättelse hade emellertid gjort ett djupt intryck på mig, och jag frågade mig i tankarne: Är det då verkligen så illa bestäldt här i verlden med rätt och orätt, som det af denna historia vill synas? Hafva då redligheten ock rättrådigheten intet gällande värde, eller bringa de inga positiva förmåner till sina innehafvare? AÅro dygd och brott endast klingande ljud, utan basis inom vårt eget medvetande, eller tomma sägner från en längesedan föråldrad sagotid? Ar deras betydelse begränsad af våra begrepp om de praktiska företagens ändamålsenlighet och de materiella fördelarnes ernående? — — — Jag invecklade mig i en labyrint, ur hvilken jag icke fann någon utgång. Jag tände då min sigarr (sigarren är en verksam afvisare för alt tankegrubbel) och begaf mig till mina göromål för det återstående af dagen. Förgick härefter någon tid, utan att jag vid den vanliga timman såg hvarken Rosenstoff eller hans dotter gå förbi mitt fönster. Hade de inställt sina promenader eller valt en annan väg? Jag visste det icke, men jag kände en önskan att ännu en gång få se dem. De hade i mina ögon vunnit ett visst intresse genom den historia Trybom berättat. En afton, då en ung läkare af mina vänner kommit att helsa på mig, meddelade jag