Norrländska Korrespondenten – 17 oktober 1871, sida 2

te, och likaledes en vacker gök. De unga tycktes se på hvarandra med goda ögon och ha sigte på framtiden. Herrskapet Rosenstoff åtnjöt ett anseende, lika stort som herrskapet Knepin, och umgicks öfver alt i de finaste hus i staden. Men bäst som det gick som bäst, stötte det på i viken. Den ene förstod att rädda sig, men den andre stannade på grund?. Hade han icke samma möjlighet? frågade jag. Om han haft samma lust; men det var, hvad som fattades honom. När Knepin såg, att det var färdigt gå omkull, gjorde kan Rosenstoff det förslaget, att göra ett pro-formaköp af det stora bruket Stubbhamra, med inventarier och lösören, som det stod, för att rädda det undan kreditorerna, till återtjenst, hvarför han föreslog att draga sig ifrån den grenen af affärerna, hvari Rosenstoff var inbegripen, öfverlåta den åt honom ensam och sålunda göra slut på kompaniskapet. På det sättet skulle bägge stanna på det torra och vänskapen stadfästas genom de ungas giftermål. Men den ene ville inte höra på det örat. Rent spel och allom lika rätt! tänkte han. Men bäst han tänkte, spelade den andre ett annat spel, och så fick den stackars herr Rosen stoff se, hvad det kostar att vara ärlig. För honom gick det rakt i grunden med både hustru och barn. Och alt detta lade han så vid sig, att han aldrig kunnat repa sig. Han går nu som en hamn, som herrn ser, och de stackars fruntimren äro de, som uppehålla huset. Frun bakar thöbröd och mamsellen syr på maskin. För några år sedan skulle det, snart sagdt. varit